Guldkorn i tillvaron

Ring, klocka ring ..……… Så har ytterligare ett år gått och jag måste säga att ju äldre jag blir, desto snabbare går åren. Det swischar bara till, så är det ett nytt år igen....

Grattis till min älsklingsflicka Emma som fyller 9 år idag! Ja, idag för nio år sedan kom mitt andra barnbarn till världen. Hon har också vuxit med en hastighet så att en gammal farmor inte hinner blinka en gång! Hon blev till i Earlsfield, men föddes här i Sverige. Hennes föräldrar hade nämligen bestämt sig för att de skulle flytta hem, så i november 2009

Julen då och nu När jag växte upp minns jag att vi alla satt runt matbordet och gjorde girlanger av krepp-papper. Det var alltid pysseldag några dagar före jul. De färgglada girlangerna i grönt och rött hängdes upp från varje hörn i rummet och in till mitten av taket. Det blev så fint och festligt tyckte vi. Vi gjorde också hjärtan, av färgat blankt papper, som vi hängde i granen. Med levande ljus så var det rent livsfarligt, speciellt i de gamla trähusen som vi bodde i! Men fint blev det! Och vår familj var alltid dom som hade julgranen kvar längst. Den stod så länge att den fick nya ljusgröna små skott. Skotten smakade förresten lite syrligt.  Numera firar jag julen hemma hos sonen med familj. Hela familjen kommer hit till mig några dagar före jul. Mathias sätter i ljusen (elektriska!) i granen och sedan hjälps alla åt att klä den. Det hela avslutas med provsmakning av den nygjorda skinkan på julbröd och julmust till. Men julafton firar vi hos dem. Jag tror det är viktigt att

Grattis i massor till mitt älskade barnbarn Emil! Idag fyller mitt äldsta barnbarn 12 år. Tänk så fort tiden går! Det känns inte som om det var så länge sedan. Jag har dessutom haft förmånen att få vara med från allra första början.

Det säger man ofta: "Det var bättre förr!" Och vissa saker kanske var det? Man kanske brydde sig mer om varandra? Eller hade man fullt schå med att få ihop till mat och hyra, så man inte hann med det heller. De flesta hade ju också väldigt många barn. Erick fick 50 kronor om året i pension. Då var det bättre för barnarbetarna. De fick en krona om dagen när de gick och drog ris. Och att inte ens ha råd att köpa ett frimärke! Nää hör ni, nog har vi det bra allt!  Nu ska jag dela med mig av  Hildas sista brev till sin syster Signe:

Tidsdokument Inspelningen som jag gjorde med min pappa innehåller många, både sorgliga och roliga minnen. Minnen som pappa delade med sig av och som fortfarande finns kvar. Bara att gå in och lyssna på bandet och höra hans röst är så underbart. Den här inspelningen gjorde jag långt innan jag började släktforska, men i och med att jag började med det, så blev det ännu mer intressant. Släktforskningen visar varifrån dina förfäder kommer, vilka som var dina föräldrar, syskon, barn och så vidare. Men

Pappas berättelse fortsätter: -     Det var märkligt med farsan att han svor som en borstbindare men, du vet, det var inte tänkbart att vi kunde yttra en svordom inte. Jag minns att Hjalle (pappas två år yngre bror) och jag var nere vid sjön i Håksberg och meta och det nappa utav hellskotta. Hur det var så kastade Hjalle lite dumt, så kroken fastna i byxorna på mej. Vi höll på å´ jädras för att få ut den utan att riva sönder nå´nting. Å´ vi kunde inte fiska för vi fick inte bort kroken. Så där satt vi och svor, både Hjalle och jag. Jävla,

Barnarbete Pappa fortsatte sin berättelse, och nu hade familjen kommit till Håksberg utanför Ludvika. Året var 1914. -    Det var ju mycke´ björkskog där, och dom hade byggt kåkarna så det nästan såg ut som dom var utslängda i skogen. Dom hade ju huggit ner en massa björk också. Och jag minns att vi fick jobb där. Vi fick en krona om da´n.

Ovetandes om att en bandspelare stod på började pappa berätta anekdoter från sin barndom. Det var spännande både för mig och för min son, som också satt med där vid köksbordet och lyssnade på sin morfar. Mathias har alltid tyckt om att umgås och prata med äldre människor. Jag tror det beror på att han hade en så nära relation till min mamma. Han satt ofta och lyssnade på henne och hennes väninnor när de avhandlade det ena och det andra, och deltog gärna i deras samtal, med funderingar om det ena eller det andra. Pappa berättar:

I nöd och lust....  Min mormor och morfar fick elva barn, varav tre dog i tidig ålder. Av de åtta kvarvarande levde fem i livslånga äktenskap. Den äldsta systerns man gick bort i tidigt, och övriga två, min mamma och moster Maine, skilde sig. Det sågs inte med blida ögon av min morfar, som var predikant inom pingströrelsen.

Ja leken i sandlådan fortsätter. Två månader efter riksdagsvalet har vi fortfarande inte fått en regering i Sverige. Tredje stadsministeromröstningen är nära förestående, och inför den måste Stefan Lövén, som är den som står på tur igen, redovisa för talmannen vilka han kommer att bilda regering med. 

Igår när jag skulle skriva in etiketter på mina inlägg så hände något, fråga mig inte vad! Inlägget från den 13/11 försvann, med bild och allt, och plötsligt fanns inlägget från den 14/11 på båda dessa datum. Jag försökte med ångraknappen, jag gick tillbaka både här och där, men inget hjälpte. Inlägget var och förblev spårlöst försvunnet. Eftersom jag tycker att inlägget var en viktig början på min blogg så tänker jag skriva in det igen. Kommer inte ihåg allt jag skrev, men det viktigaste har jag nedskrivit

som stirrar på mig från kortet! Herre gud, det är ju jag, och nu förstår jag varför en del bekanta inte hälsar på mig längre. De känner helt enkelt inte igen mig! För kvinnan på kortet är jag, det är jag säker på, för det står mitt namn på passet. Om det inte gjort det, så skulle jag ha förnekat att det var jag. För så där ser väl inte jag ut! Hur som helst, nu har jag fått mitt nya pass och kan åka iväg på semester vad det lider.

Här fick jag en god vän, Lisa. Vi bodde grannar. Jag i kommunens gamla förfallna träkåk på gården nedanför Gymnastikhuset, och hon i den gula tvåfamiljsvillan på andra sidan häcken. Häcken som det fanns ett lagom stort hål i för att vi skulle kunna ta oss igenom.  Under den varma årstiden var häcken översållad av lila syrenklasar, som spred sin sötaktiga doft omkring sig. Ibland vill jag nästan stanna kvar inne i häckens mörka gömsle och bara insupa doften.

Lunchfika på lokal med syrrans kompis, sedan mer än 70 år, Inger. Mycket minnen och många glada skratt! Och idag har jag skjutsat min syster till bussen, för vidare färd mot nord-uppland, där hon bor. Det är så kul när hon kommer hit, samtidigt som det är jätte skönt när hon (och även andra som är här på besök) åker

Det finns tre saker som jag bävar för att göra, men när det väl är gjort känns det så skönt att det är avklarat!

En av de lyckligaste dagarna i mitt liv inföll den 21 november 1969,

Den här dagen började precis som gårdagen. Upp i ottan, snabb frukost och iväg för att hänga på låset hos Skatteverket. Idag var det öppet, kön var kort och väl framme vid besöksdisken, träffade jag på

Mitt namn är fröken HellQUist och inte Hellkvist alls och inte heller Hellqvist eller Hällkvist men va´ falls Nej, det är ganska uppenbart att HellQUist, det är jag! Kan Lena PH, så kan väl jag!

Sista försöket! Precis samma sak som igår hände idag. Jag skrev ett inlägg, lade in en bild, och när jag sedan skulle fortsätta texten nedanför bilden så försvann alltihopa igen! Vad gör jag för fel? Det har ju funkat på de andra inläggen.

Åååhhh de´e´sönda´morgon å mitt huvud känns så tungt!  I Powel Ramels visa var det måndagmorgon, men det känns nästan så här också! Hade skrivit ett långt inlägg och höll på att infoga bilder, men gjorde någonting galet, för plötsligt var ALLT borta! Omöjligt att hitta, och jag blir argare och argare, så nu struntar jag i det här! För idag alltså! Går och lägger mig, men nu är jag så upprörd, så det blir väl omöjligt att somna!

Sommaren 1952 Blommig vaxduk med blå kant, minns jag ifrån mammas kök, bord med blommor i en syltburk. Det var helgdagspyntat hemma. En fladdrande tunn gardin och sommarens friska doft som smög sig in genom det öppna fönstret. Minnen, minnen! Det är härligt, men ibland också förfärligt! För att återknyta till Tuttan och Ingeborgs sång...

Men en dag plötsligen börja´dom å slåss: "Nu får du aldrig mera komma hem till oss. Jag vill´nte leka mer på er gård, jag är inte vän med dej nå´mer. Jag kan gno på källartaket när du står utanför och ser. Du får´nte klättra mer i vårt träd och jag gillar inte dej. Jag vill´nte leka mer på er gård när du är så le mot mej!" När jag gick på lågstadiet sjöng min allra bästa vän och jag sången om Tuttan och Ingeborg varje lördag (jo, på den tiden gick man i skolan även på lördagarna) på roliga timmen. Har en känsla av att både vår fröken och alla våra klasskamrater var ganska så trötta på oss och sången.

Jag är en lagom tjock kvinna i mina bästa år (73), som just står i färd med att starta min första Blogg. Det känns pirrigt och lite spännande! Och varför gör jag det då? Allt sedan skoltiden har jag tyckt om att skriva. När jag gick i pension började jag släktforska, och upptäckte att det roligaste var inte själva faktadelen utan att leta fram brev och anteckningar för att