Hemma på våran gård

Lunchfika på lokal
med syrrans kompis, sedan mer än 70 år, Inger. Mycket minnen och många glada skratt! Och idag har jag skjutsat min syster till bussen, för vidare färd mot nord-uppland, där hon bor. Det är så kul när hon kommer hit, samtidigt som det är jätte skönt när hon (och även andra som är här på besök) åker
hem igen! Har man bott ensam under många år så blir man faktiskt någon av en ensamvarg! Hur roligt det än är, så tar det på krafterna att ha besök under flera dagar. Tänkte därför att jag skulle vila en stund på eftermiddagen, och vaknade efter flera timmar.

Som alltid när vi syrror träffas så kommer man förr eller senare in på sin uppväxt. Karin är sex år äldre än jag, och vi är väldigt olika till både sätt och utseende. Vi kom bland annat att prata om var vi bodde när vi växte upp, och konstaterade att vi flyttat ganska ofta.

Hemma på våran gård

På våren 1952, samma år som jag började skolan, flyttade vi till ett kvarter alldeles nedanför kyrkan i vår lilla stad. Det här var femte stället på sju år som jag och min familj bodde på. Men det var det här gamla huset, nedanför den ointagliga muren till gamla  Gymnastikhuset, som för mig blev synonymt med barndomen. Här bodde vi från det jag var sju år och sex år framåt. Det var den längsta tiden vi bott på samma adress.

Vi bodde på nedre botten i det stora huset och ovanpå oss bodde tant Andersson och hennes vuxna son Stig samt hunden Mitzi. Tant Andersson höll reda på oss barn, och alla andra i kvarteret. Tänkte man göra något som eventuellt inte var tillåtet så sneglade man först upp mot tant Anderssons fönster. Jag önskar att det fanns tanter som hon också i dagens samhälle. Som vågade säga ifrån! När tant Andersson dog, flyttade Sällskapet Länkarna in där, och det blev betydligt stökigare i huset.

Inne på gården fanns ytterligare en byggnad där vedbodarna var belägna, men där det också fanns en liten lägenhet som beboddes av Gubben Lundell, som mamma sa, och i änden på det huset var det en liten målarverkstad där "Målarkludden" Oklas huserade. (Min mamma hade för vana att hitta på olika namn till folk.) Båda hade problem med alkohol, men gubben Lundell var alltid snäll mot oss barn, vilket man inte kan säga om "Målarkludden".

Även här bodde vi utan rinnande varmt vatten, badrum eller ens toalett. Vi fick gå på dasset, som vette mot skolgården i Bibliotekshuset och mot Gymnastikhuset. Satt man på dass när det blev rast, så satt man kvar tills det ringde in igen! På vintern kunde det bli ganska kall, men man ville ju inte skämmas! Gnuggat tidningspapper eller kataloger användes som toalettpapper.

Värmen inomhus fick vi genom att elda i vedspisen, som ju var den enda spis vi hade, och i kakelugnarna. Mamma lyckades så småningom övertala kommunen, som ägde huset, att sätta in en fotogenkamin i det största rummet. Men det blev aktuellt först sedan sotarmästaren sagt att vi inte fick elda i kakelugnen längre på grund av brandrisken. Jag minns den där kaminen så väl! Den var stor, grön och metallblank och den gjorde så att det åtminstone inte var så många minusgrader inomhus på vintermorgnarna. Vi hade alltid isrosor på insidan av fönstren under den kalla årstiden. Men vi hade i alla fall elektriskt ljus.

Min bror var dessvärre sängvätare, och några andra tvättmöjligheter än en balja i köket fanns inte. Den användes till att tvaga både oss barn och tvätten i. Jag kan fortfarande förnimma hur lukten från fotogenkaminen och kisslukten från sängkläderna blandade sig. Det var så skönt när vi kunde börja hänga ut tvätten. Det gjorde vi så snart vi kunde. När vi tog in tvätten var den ofta så stelfrusen att vi kunde ställa den rätt upp och ner.

Det här var en del av de minnen som Karin och jag pratade om nu under veckan. Som jag sa så är vi  väldigt olika, även om vi har många gemensamma nämnare också. Vi har t.ex. samma ironiska och lite elaka humor som vi delar med många i vår släkt. När det gäller hur vi uppfattar vår barndom, så skiljer den sig markant åt. Jag ser med glädje tillbaks på min uppväxt, vilket hon inte gör. Det kan bero på att hon är sex år äldre än jag och vi uppfattade våra föräldrars skilsmässa helt olika. Hon tyckte att mamma burit sig illa åt mot pappa och tog helt parti för honom. Hon lärde sig aldrig tycka om mammas nya man, och jag räknade honom som min andra pappa.