Guldkorn i tillvaron

Ja leken i sandlådan fortsätter. Två månader efter riksdagsvalet har vi fortfarande inte fått en regering i Sverige. Tredje stadsministeromröstningen är nära förestående, och inför den måste Stefan Lövén, som är den som står på tur igen, redovisa för talmannen vilka han kommer att bilda regering med. 

Igår när jag skulle skriva in etiketter på mina inlägg så hände något, fråga mig inte vad! Inlägget från den 13/11 försvann, med bild och allt, och plötsligt fanns inlägget från den 14/11 på båda dessa datum. Jag försökte med ångraknappen, jag gick tillbaka både här och där, men inget hjälpte. Inlägget var och förblev spårlöst försvunnet. Eftersom jag tycker att inlägget var en viktig början på min blogg så tänker jag skriva in det igen. Kommer inte ihåg allt jag skrev, men det viktigaste har jag nedskrivit

som stirrar på mig från kortet! Herre gud, det är ju jag, och nu förstår jag varför en del bekanta inte hälsar på mig längre. De känner helt enkelt inte igen mig! För kvinnan på kortet är jag, det är jag säker på, för det står mitt namn på passet. Om det inte gjort det, så skulle jag ha förnekat att det var jag. För så där ser väl inte jag ut! Hur som helst, nu har jag fått mitt nya pass och kan åka iväg på semester vad det lider.

Här fick jag en god vän, Lisa. Vi bodde grannar. Jag i kommunens gamla förfallna träkåk på gården nedanför Gymnastikhuset, och hon i den gula tvåfamiljsvillan på andra sidan häcken. Häcken som det fanns ett lagom stort hål i för att vi skulle kunna ta oss igenom.  Under den varma årstiden var häcken översållad av lila syrenklasar, som spred sin sötaktiga doft omkring sig. Ibland vill jag nästan stanna kvar inne i häckens mörka gömsle och bara insupa doften.

Lunchfika på lokal med syrrans kompis, sedan mer än 70 år, Inger. Mycket minnen och många glada skratt! Och idag har jag skjutsat min syster till bussen, för vidare färd mot nord-uppland, där hon bor. Det är så kul när hon kommer hit, samtidigt som det är jätte skönt när hon (och även andra som är här på besök) åker

Sommaren 1952 Blommig vaxduk med blå kant, minns jag ifrån mammas kök, bord med blommor i en syltburk. Det var helgdagspyntat hemma. En fladdrande tunn gardin och sommarens friska doft som smög sig in genom det öppna fönstret. Minnen, minnen! Det är härligt, men ibland också förfärligt! För att återknyta till Tuttan och Ingeborgs sång...