Nu kör vi elisamatilda.se
1. Nämn fem av dina viktigaste ägodelar.
Det allra viktigaste i mitt liv är familjen. Men dom är ju absolut inte mina ägodelar! Det är däremot mina fotoalbum, och då måste ju datorn räknas också, eftersom de senaste 20 årens foton ligger på den. Men datorn är enbart viktig p.g.a. det.
Alla små skrivna lappar och brev från barn/barnbarn är jätteviktiga för mig, liksom min livsberättelse, och min lilla glashöna som kommer från mamma, som i sin tur fått den från sin mamma.
Jag är nog en riktig nostalgiker!
2. Vad är fyra saker du gjort den här veckan?
Jag har varit på gymmet, jag har tvättat och manglat i tvättstugan, jag har haft oväntat besök av en av mina senaste arbetskamrater (joo, klart hon blev bjuden på Gevalia!) och jag har haft besök av kommunens syn- och hörselkonsulent som monterat in ljudförstärkare till min TV. Så nu behöver jag inte vara rädd för att störa grannarna!
3. Vilka är dina tre senaste telefonsamtal?
Gynekologmottagningen, Kerstin (min vän och tidigare granne) samt en bekant som bjöd in mig till sopplunch nästa vecka.
4. Vilka två val velar du mellan?
Köpa tvättmaskin - inte köpa tvättmaskin. Det är ju så rackarns skönt att få lakanen torra på en gång, för att inte tala om vad rogivande det är att mangla. Joo, jag menar det! Men samtidigt är det bekvämt att bara kunna slänga in lite trosor och tröjor när man vill i sin egen maskin. Det tål att tänka på! Kan ju tvätta småtvätten inne och lakan/handdukar i tvättstugan.
5. Vad är en sak du aldrig kommer att glömma?
Helt klart är det ju mina barn/barnbarns födelse. Varje födelse är som ett litet mirakel tycker jag!
Men jag har också ett starkt minne av döden. Vi var sju syskon i familjen. Jag är yngst och min bror Leif var tre år äldre än jag. Min storebrolla! Vi stod varandra närma, det var ju vi som växte upp tillsammans. Han hade inte heller någon egen familj, så jag och min son blev väldigt viktiga för honom.
Så blev han plötsligt akut sjuk, och det visade sig att han hade långt gången levercancer. Jag åkte ner till Göteborg, och var med honom på Östra Sjukhuset. Mot slutet blev han väldigt orolig. Han satte sig upp gång på gång och försökte kliva ur sängen. Jag såg rädslan i hans ögon trots att han inget sa. Då lade jag mig tätt bakom honom i sängen, lade armarna om honom, och pratade tyst närma hans öra. Jag pratade om mamma och pappa, om våra två syskon som inte fanns längre, och om minnen vi hade tillsammans. Leif blev lugn och stilla och somnade in så. Det här är ett mycket, mycket starkt och kärt minne för mig! Han blev bara 52 år.
¤¤¤¤¤¤¤
Ha en trevlig helg!