Guldkorn i tillvaron

ja, så hette han, min pappa. Han hade namnsdag igår, och idag för 117 år sedan föddes han, i Whittorpet i Norbergs församling, som första barnet i en syskonskara på åtta.  När jag var tre år skildes mina föräldrar. Mamma gifte om sig, och pappa flyttade till annan ort. Eftersom jag var yngst av sex syskon, så blev mammas nya man min känslomässiga pappa under uppväxten. Jag träffade pappa när han kom och hälsade på min äldsta syster, men vi byggde aldrig upp någon egentlig relation.  Långt senare fick jag själv barn. Jag bodde då uppe i Örnsköldsvik.  Då skrev pappa och undrade om han fick komma och hälsa på, och där startade vår relation. Så småningom flyttade jag ner till min hemort igen, och när pappa så småningom fick kärlkramp och en del andra åkommor ville han flytta hit för att ha nära till oss barn. Så jag ordnade en lägenhet till honom, och sedan blev det så att det var jag som "tog hand" om honom, och vår vänskap växte fram mer och mer.  Pappa var en man med...

Måndagstankar Förra måndagen skrev jag om att jag skulle börja beta av olästa böcker i min bokhylla, vilket jag har fortsatt med. Efter "En kvinnas liv" blev det "Det går an" av Carl Jonas Love Almqvist. Även här slås jag av skillnaden i action jämfört med mycket av den moderna litteraturen som jag läst under senare år. Och ändå var Almqvist en modern diktare i sin tid. Så här står det på försättsbladet till boken:

Tidsdokument Inspelningen som jag gjorde med min pappa innehåller många, både sorgliga och roliga minnen. Minnen som pappa delade med sig av och som fortfarande finns kvar. Bara att gå in och lyssna på bandet och höra hans röst är så underbart. Den här inspelningen gjorde jag långt innan jag började släktforska, men i och med att jag började med det, så blev det ännu mer intressant. Släktforskningen visar varifrån dina förfäder kommer, vilka som var dina föräldrar, syskon, barn och så vidare. Men

Pappas berättelse fortsätter: -     Det var märkligt med farsan att han svor som en borstbindare men, du vet, det var inte tänkbart att vi kunde yttra en svordom inte. Jag minns att Hjalle (pappas två år yngre bror) och jag var nere vid sjön i Håksberg och meta och det nappa utav hellskotta. Hur det var så kastade Hjalle lite dumt, så kroken fastna i byxorna på mej. Vi höll på å´ jädras för att få ut den utan att riva sönder nå´nting. Å´ vi kunde inte fiska för vi fick inte bort kroken. Så där satt vi och svor, både Hjalle och jag. Jävla,

Barnarbete Pappa fortsatte sin berättelse, och nu hade familjen kommit till Håksberg utanför Ludvika. Året var 1914. -    Det var ju mycke´ björkskog där, och dom hade byggt kåkarna så det nästan såg ut som dom var utslängda i skogen. Dom hade ju huggit ner en massa björk också. Och jag minns att vi fick jobb där. Vi fick en krona om da´n.

Ovetandes om att en bandspelare stod på började pappa berätta anekdoter från sin barndom. Det var spännande både för mig och för min son, som också satt med där vid köksbordet och lyssnade på sin morfar. Mathias har alltid tyckt om att umgås och prata med äldre människor. Jag tror det beror på att han hade en så nära relation till min mamma. Han satt ofta och lyssnade på henne och hennes väninnor när de avhandlade det ena och det andra, och deltog gärna i deras samtal, med funderingar om det ena eller det andra. Pappa berättar: