Guldkorn i tillvaron

Igår när jag skulle skriva in etiketter på mina inlägg så hände något, fråga mig inte vad! Inlägget från den 13/11 försvann, med bild och allt, och plötsligt fanns inlägget från den 14/11 på båda dessa datum. Jag försökte med ångraknappen, jag gick tillbaka både här och där, men inget hjälpte. Inlägget var och förblev spårlöst försvunnet. Eftersom jag tycker att inlägget var en viktig början på min blogg så tänker jag skriva in det igen. Kommer inte ihåg allt jag skrev, men det viktigaste har jag nedskrivit

som stirrar på mig från kortet! Herre gud, det är ju jag, och nu förstår jag varför en del bekanta inte hälsar på mig längre. De känner helt enkelt inte igen mig! För kvinnan på kortet är jag, det är jag säker på, för det står mitt namn på passet. Om det inte gjort det, så skulle jag ha förnekat att det var jag. För så där ser väl inte jag ut! Hur som helst, nu har jag fått mitt nya pass och kan åka iväg på semester vad det lider.

Här fick jag en god vän, Lisa. Vi bodde grannar. Jag i kommunens gamla förfallna träkåk på gården nedanför Gymnastikhuset, och hon i den gula tvåfamiljsvillan på andra sidan häcken. Häcken som det fanns ett lagom stort hål i för att vi skulle kunna ta oss igenom.  Under den varma årstiden var häcken översållad av lila syrenklasar, som spred sin sötaktiga doft omkring sig. Ibland vill jag nästan stanna kvar inne i häckens mörka gömsle och bara insupa doften.

Lunchfika på lokal med syrrans kompis, sedan mer än 70 år, Inger. Mycket minnen och många glada skratt! Och idag har jag skjutsat min syster till bussen, för vidare färd mot nord-uppland, där hon bor. Det är så kul när hon kommer hit, samtidigt som det är jätte skönt när hon (och även andra som är här på besök) åker

Det finns tre saker som jag bävar för att göra, men när det väl är gjort känns det så skönt att det är avklarat!

En av de lyckligaste dagarna i mitt liv inföll den 21 november 1969,

Den här dagen började precis som gårdagen. Upp i ottan, snabb frukost och iväg för att hänga på låset hos Skatteverket. Idag var det öppet, kön var kort och väl framme vid besöksdisken, träffade jag på

Mitt namn är fröken HellQUist och inte Hellkvist alls och inte heller Hellqvist eller Hällkvist men va´ falls Nej, det är ganska uppenbart att HellQUist, det är jag! Kan Lena PH, så kan väl jag!

Sista försöket! Precis samma sak som igår hände idag. Jag skrev ett inlägg, lade in en bild, och när jag sedan skulle fortsätta texten nedanför bilden så försvann alltihopa igen! Vad gör jag för fel? Det har ju funkat på de andra inläggen.

Åååhhh de´e´sönda´morgon å mitt huvud känns så tungt!  I Powel Ramels visa var det måndagmorgon, men det känns nästan så här också! Hade skrivit ett långt inlägg och höll på att infoga bilder, men gjorde någonting galet, för plötsligt var ALLT borta! Omöjligt att hitta, och jag blir argare och argare, så nu struntar jag i det här! För idag alltså! Går och lägger mig, men nu är jag så upprörd, så det blir väl omöjligt att somna!

Sommaren 1952 Blommig vaxduk med blå kant, minns jag ifrån mammas kök, bord med blommor i en syltburk. Det var helgdagspyntat hemma. En fladdrande tunn gardin och sommarens friska doft som smög sig in genom det öppna fönstret. Minnen, minnen! Det är härligt, men ibland också förfärligt! För att återknyta till Tuttan och Ingeborgs sång...

Men en dag plötsligen börja´dom å slåss: "Nu får du aldrig mera komma hem till oss. Jag vill´nte leka mer på er gård, jag är inte vän med dej nå´mer. Jag kan gno på källartaket när du står utanför och ser. Du får´nte klättra mer i vårt träd och jag gillar inte dej. Jag vill´nte leka mer på er gård när du är så le mot mej!" När jag gick på lågstadiet sjöng min allra bästa vän och jag sången om Tuttan och Ingeborg varje lördag (jo, på den tiden gick man i skolan även på lördagarna) på roliga timmen. Har en känsla av att både vår fröken och alla våra klasskamrater var ganska så trötta på oss och sången.

Jag är en lagom tjock kvinna i mina bästa år (73), som just står i färd med att starta min första Blogg. Det känns pirrigt och lite spännande! Och varför gör jag det då? Allt sedan skoltiden har jag tyckt om att skriva. När jag gick i pension började jag släktforska, och upptäckte att det roligaste var inte själva faktadelen utan att leta fram brev och anteckningar för att