Men vem är kvinnan

som stirrar på mig från kortet! Herre gud, det är ju jag, och nu förstår jag varför en del bekanta inte hälsar på mig längre. De känner helt enkelt inte igen mig! För kvinnan på kortet är jag, det är jag säker på, för det står mitt namn på passet. Om det inte gjort det, så skulle jag ha förnekat att det var jag. För så där ser väl inte jag ut! Hur som helst, nu har jag fått mitt nya pass och kan åka iväg på semester vad det lider.

Jag känner mig riktigt nöjd just nu faktiskt! Efter en veckas uppehåll har jag kommit igång med mina promenader igen, jag var på gymmet igår, idag har jag fått mitt nya pass, och jag har umgåtts med mina barnbarn hela eftermiddagen. Så nu sitter jag här och försöker plita ner några rader. Eller  snarare att sovra i allt jag vill skriva, för det är snarare det som är mitt problem. Jag är en riktig ordbajsare! 

När min syster var här pratade vi om hur man som syskon kan uppleva samma händelser på helt olika sätt. Då kan man också undra hur upplevelser under uppväxten präglar oss. Våra föräldrar var gifta i 20 år och hade sex barn tillsammans. Pappa var en strävsam, rättskaffens och kanske lite tråkig arbetare, men vi hade det ganska bra. Men vad hjälper det, när kärleken slår till! 

Och det gjorde den! Mamma träffade sin stora kärlek och livet blev aldrig mer detsamma. På gott och ont! För Kalle, som han hette, var inte att jämföra med min pappa på något vis. Han var en livsglad, dansant och ganska vacker man, med sin solbrända hud, sitt svarta hår och stora mörkblå ögon under buskiga ögonbryn. Han var dessutom väldigt snäll, rolig och kramig. Men...……...han var periodare.

Rent ekonomiskt var det en katastrof, men jag tror att det emotionellt ändå var en vinst för mamma och för min bror och mig, som var de yngsta i syskonskaran. De övriga tog parti för pappa, men vi som var tre och sex år hade inte förstånd till det. Pappa Kalle kom att betyda mycket för oss, trots allt elände. När jag blev äldre kallade jag honom "min pappa som inte är riktig", och i det kan man kanske lägga in flera betydelser. 

Det blev många slitsamma år för mamma, där hon gick runt och städade hos privatpersoner och på olika kontor. Kalle jobbade ett tag och försvann sedan, ibland på eget initiativ och ibland blev han körd på porten av mamma. När han så småningom återkom var allt frid och fröjd igen, tills nästa gång. Det var en otrygg tillvaro, men alla vi syskon är helt överens om att vi två som var minst fick mycket mera kärlek när vi växte upp, än vad de större fick. 

Både otryggheten och kärleken har präglat mitt liv. Min äldsta syster, som är femton år äldre än mig, har berättat att jag som 10-åringen sagt att: "Jag ska aldrig hålla på och städa åt andra, utan jag ska ha ett riktigt jobb!" Jag minns inte det, men så har det blivit. Vad jag minns är att jag tänkte att om jag fick barn någon gång, så skulle de åtminstone få en julklapp och en födelsedagspresent. Och det har han fått, min enfödde son. 

Vad som också  präglat mig är att mamma alltid sade till oss att hon älskade oss, och att vi dög precis som vi var. Vi kramades också mycket och det här är saker som jag fört vidare, och som min son i sin tur fört vidare till sina barn. Det är härligt att se och höra!

Och på tal om julklappar och födelsedagspresenter så minns jag en jul när pappa kom för att lämna julklappar till oss barn. Jag hade fyllt fem det året. Minns inte vad mina äldsta syskon fick, men Leif och Karin, som var åtta och elva år, fick en varsin cykel. Där stod jag, förhoppningsfull, och väntade på att jag skulle få min cykel. 

Men......mitt paket var mycket mindre och väldigt mjukt. Det innehöll ett par gråa elastabyxor med hällor under hålfoten. Döm om min besvikelse! Ett par gråa elastabyxor! Pappa sa att jag var alldeles för liten för en cykel, men jag skulle också få en, när jag blivit lite större. Hur jag väntade och längtade! Men jag fick aldrig någon cykel. Och pappa fick aldrig vetskap om min längtan!

Den dagen jag fyllde sex år kommer jag heller aldrig att glömma. Vi var ju, som sagts, inte direkt bortskämda med presenter, men någon liten sak brukade mamma försöka ordna. Den här gången kom alla in till mig på morgonen, och de hade ett ganska stort avlångt paket med sig. Alla tittade, med förväntan, på medan jag öppnade paketet. Det var en stor celluloid-docka med ljusblå tyllklänning och hatt i samma tyg. Det var den finaste docka jag någonsin sett! Kvällen innan hade mamma serverat på en tillställning i tennishallen. Pappa Kalle tog en lott, och döm om förvåningen när han vann första pris, en docka! Och dagen efter fyllde jag sex år!