Predikantens dotter

Så var vi då inne på det nya året, 2019. Jag tänker fortsätta att skriva ner händelser och berättelser som jag samlat ihop både genom samtal, brev och ibland också lite fantasi. För mig är det angeläget och intressant i och med att det handlar om min familj/släkt, men också för att det, som jag tidigare sagt, är ett tidsdokument. Hur många människor var det inte som levde på samma sätt som min farmor och hennes far, och som min pappa och även hans far.

Eftersom jag själv varit ensamstående mamma sedan min son var 2½ år, så kan jag göra jämförelser mot hur det var för generationen före mig. Min mamma var en av den tidens ensamstående mammor. Tänk så annorlunda det kunde ha varit om hon haft yrkesutbildning och också stöttning av nära och kära. Men för henne var det inte så!

Min mamma, predikantens dotter
Hon var uppvuxen i ett frireligiöst hem, där det mesta var syndigt. Hennes far, Leander, var frikyrkopredikant. Han hade inte samma Gud som henne. Modern, Edla, hade inte heller samma Gud som honom. Deras Gud var god, inte som honom eller hans straffbeläggande Gud. Ändå var det i grund och botten modern som hade fört in honom på den kristna vägen. Hans familj hade ingen religiös bakgrund, hon härstammade från en av de första och ledande baptistfamiljerna i Kvevlax utanför Vasa i Finland.


Hur de två, Leander och Edla, kom att träffas är en gåta. Men han var sjöman under ett antal år, och kanske var det så att ett av de fartyg han mönstrat på angjorde hamnen i Vasa, och att de träffades den vägen. De gifte sig i april 1905, förmodligen i Vasa och troligtvis med hennes bror Frithiof Sundell, pastor, som vigselförrättare. När Edla kom till Öd i Gudmundrå församling, Sverige, i juli 1905 var hon gift med Leander.

Edla och Leander fick elva barn tillsammans, varav tre (två döttrar och en son) dog i tidig ålder. Alla var födda i trakterna runt Sundsvall. Dagny, min mamma, var den näst äldsta i barnaskaran, som bestod av nio döttrar och två söner. Hon var också den som satte sig upp mot och ifrågasatte fadern och hans förtryckarregim.

Dagny hade lätt för sig i skolan, och läraren ville hjälpa henne så att hon kunde fortsätta att läsa. Men det fanns inte i Leanders sinnesvärld en gång. Hon förlät honom aldrig för det. Och med tanke på hennes kommande liv, så är det förståeligt. Hur mycket lättare skulle det inte ha varit om hon haft någon form av utbildning att falla tillbaka på. Men det var inte heller vanligt att arbetarbarn fick någon utbildning på den tiden, och framför allt inte flickorna.

Men opponera sig det kan man göra på olika vis. Dagny gjorde det bland annat genom att vara en av de första i byn som klippte av sig håret. Hon och hennes äldre syster Nanny smet också iväg på danser runt om i trakten. Något som var en av de värsta synder man kunde göra. Och synden straffar sig själv.

De hade allt gått och sneglat på varandra länge, hon och Valentin. De kom från samma lilla by. Han var mörkhårig, stilig och en duktig dansör. Hon såg bra ut och lockade ofta till skratt med sitt härliga humör. Han spelade dragspel och gjorde det ofta på de danser där hon och Nanny var. 



Spelade han inte, så svävade de runt på dansgolvet. Ja, det kändes faktiskt som om de svävade. Det var sommaren 1925 och förälskelsen blomstrade mellan Dagny och Valentin. Bland ängens alla blomster och sommarens alla dofter, hände det som inte fick hända. Hon blev med barn.

-     Daaagny, du har dragit skam över familjen!!

Leander var rasande. Hon, predikantens dotter, hade ägnat sig åt sådant som bara fick förekomma inom äktenskapets hägn. Och det hade dessutom fått följder. Vilken skam och vilken nesa! Det hjälpte inte att hon försökte förklara att hon och Valentin ville förlova sig och leva ihop, och att de var glada över sitt väntade barn.

I april 1926 föddes deras son, Yngve Valentin. Han står antecknad som trolovningsbarn i födelseboken. Dagny var nyss fyllda arton år och Valentin var något år äldre. Men Leander gav sig inte. En svärson som spelade dragspel på danser och som dessutom inte var religiös det tänkte han bara inte tillåta. Och Valentins föräldrar i sin tur, ville inte ha dottern till en frikyrkopredikant i släkten. Man lyckades skilja de unga tu åt.

Dagny blev djupt deprimerad och lades in på psykiatrisk klinik under närmare ett halvår. I samband med det blev hon under en period förlamad i högra ansiktshalvan. Sonen Yngve bodde under den här tiden hos sina morföräldrar. Det gjorde även Dagny när hon skrevs ut från sjukhuset och flera år framöver.

Det märkliga var att Dagny, under hela sitt liv, behöll sin gudstro. Men det var till hennes och moderns Gud som hon satte sin tilltro.

Trosbekännelse

Jag tror på en Gud som är helig och varm
som ger kampglöd och identitet
En helande Gud som gör trasigt till helt
som stärker till medvetenhet

Jag tror på en Gud som gråter med mig
när jag gråter så allting är gråt
En tröstande Gud som kan trösta likt den
som väntar tills gråten gått åt

Jag tror på en Gud som bor inom mig
och som bor i allt utanför
En skrattande Gud som vill skratta med mig
som lever med mig när jag dör
(Psalm 766)

Dagny tog så småningom plats som tjänarinna hos en familj i Sundsvall, men hade redan då träffat sin blivande man Artur, min pappa. De gifte sig den 29 november 1929. Yngve var tre år och fem månader och både Dagny och Artur ville ta honom till sig. Leander Edström vägrade dock att lämna ifrån sig pojken. Dagny kunde aldrig förlåta sin far, men hon älskade sin mor av hela sitt hjärta. Och hon visste att hennes föräldrar tog väl hand om och älskade hennes son. Han hade en bra uppväxt! Man kan säga att hennes synd blev deras lycka!

Dagny och Artur fick sex barn tillsammans. De flyttade så småningom söder över och bodde på olika orter i Mälardalen. Han arbetade som målare och hon var hemmafru, som alla kvinnor var på den tiden. De levde ett ordinärt liv tillsammans i mer än tjugo år, tills den dag då Dagny träffade en mörk, stilig man som dansade som en gud.










































































































































































































































































































































































































































































































































































































































Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Ensamhet...

Fem en fredag v. 4: Isbrytare

Måndagstankar i v. 30