Förbannade kärlek!
I en av de bloggar jag följer fanns ett inlägg om Charlotta von Zweigbergk och hennes böcker. Namnet kändes bekant så jag var tvungen att leta i min bokhylla. Och mycket riktigt, där fanns en bok skriven av henne. Boken heter "Solosång - överlevnadshandbok för singlar". Faktum är att jag fick boken i födelsedagspresent 2003, men har aldrig läst den. Har väl inte haft några problem med överlevnaden. 😇 Hur som helst så har jag börjat läsa den nu och vill börja min berättelse om kärleken med följande citat ur boken: "Gråt inte över din stora kärlek som inte blev...… Lägg ingen skuld på dig själv över att ditt förhållande inte fungerade. Se det som att det faktiskt var han som missade sitt livs chans."
Flytten norrut (skrivarkurs på Västerbergs Folkhögskola)
Han kom släntrande över gatan med siktet inställt på Tidningens skyltfönster. Fanns bilderna från gårdagens reportage uppsatta tro? Jodå, där fanns dom, med vidhängande bildtext, som han skrivit innan han gick hem i gårkväll. Hon var en pärla, Maj-Lis! Han gick in genom receptio-
nen, tackade henne och bytte sedan några ord med Christer, annonskonsulenten, innan han fortsatte in på redaktionen.
Två skrivbord, ställda mot varandra, med varsin grön Halda på små skrivmaskinsbord, bok-
hyllan med ordlexikon, synonymböcker och högar med tidningar och ett litet runt bord med två besöksstolar, var vad som fanns i rummet. Block, pennor och urklippta artiklar låg slängda lite här och där. Faxen stod i ett hörn och väntade på att bli använd och det becksvarta kaffet puttrade i bryggaren. Dörren in till mörkrummet var stängd, men den röda lampan lyste inte, vilket visade att ingen var där inne. Över alltihopa hängde en tung doft av kaffe och inpyrd cigarettrök.
Han kände sig nöjd och faktiskt lite stolt. Han hade fått jobb som journalist på länstidningens lokalredaktion i den lilla staden, 60 mil hemifrån. Det var två allmänreportrar och en sportjour-nalist som ingick i den skrivande arbetsstyrkan. I arbetsuppgifterna ingick allt från nyhetsbe-
vakning till reportage och fotografering. För hans del var det här med reportage och bilder den roligaste delen av arbetet. Han hade full frihet att leta upp intressanta och annorlunda livsöden och han fick verkligen respons på sina reportage.
Första veckan, när han gjorde sig bekant med sin nya hemstad, gick han förbi Ortstidningens lokaler. I deras fönster hängde en stor ansiktsbild på en man, med texten: "Män som är "inne" går till Stig Hägglund Frisersalong." Vad de på ortstidningen inte visste, var att de gjorde reklam för konkurrent-tidningen. "Mannen som var inne" föreställde nämligen den nya journalisten där, han själv. Han hade suttit modell i en frisörtävling och fotot härrörde därifrån. Den här bilden gav upphov till många ironiska kommentarer och glada skratt, från båda tidningsredaktionerna, under åren som följde.
Jobbet på lokalredaktionen var omväxlande och intensivt. Och med ett vidsträckt upptag-
ningsområde så fanns det hur mycket jobb som helst. Huvudredaktionen ringde ofta hem till honom och ville att han skulle åka ut på olika uppdrag, även utanför arbetstiden. Det hände också att han fick sticka iväg dit upp med material sent på kvällen om faxen inte fungerade. Vissa saker måste absolut med i nästkommande dags tidning. Allt för att vara först med en nyhet! Det var en enkel resa på tolv mil, ett stenkast bort med deras mått mätt. Men det var klart han ställde upp! Det var solidaritet, jämlikhet och broderskap som gällde.
Representation ingick också i hans arbetsuppgifter. Det var åtskilliga sammankomster och middagar där han förväntades delta. Ibland med och ibland utan respektive. Han kunde se sin kärlek sitta där, ung och söt, mellan kommunstyrelsens ordförande från kranskommunen och överläkaren vid stadens lasarett. KS-ordföranden som snabb blev så full att han dråsade ner på sin stol, som gick i tusen bitar och fick honom att kravla runt på golvet, och överläkaren som såg hennes osäkerhet och vänligt men diskret hjälpte henne tillrätta och fick henne att känna sig lite mer bekväm. Han visste att hon kände sig obekväm i de här situationerna. Men han ville så gärna ha henne med.
I åratal hade de två träffats i smyg eftersom hon hade sällskapat med en annan. Han hade förklarat sin kärlek för henne, men hon bara skrattade. Själv träffade han den ena tjejen efter den andra, men snart åkte han runt i sin lilla Morris, för att eventuellt få en skymt av henne. Det senaste året hade han arbetat på en tidning i södra Sverige. Det första han gjorde när han kom hem till sina föräldrar över julhelgen, var att gå fram och tillbaka utanför hennes arbete.
De hade inte setts på ett helt år och för första gången sedan de möttes var båda fria. Det blev intensiva möten och efter fyra dagar frågade han henne om hon ville flytta med honom upp till Norrland. Utan tvekan svarade hon ja. När hans far skjutsade honom till tåget efter nyårshelgen berättade han att hon skulle komma efter om tre månader. Fadern bara skrockade och sade: "Ja, ja, det blir nog bra med det!" Hans far visste ju inte att de två hade känt varandra i mer än sex år, utan trodde att hon var en helt ny bekantskap. Och med fyra söner, som bytte flickvänner ganska ofta, så tog han det med ro.
När hon veckan efter nyår gick in till sin chef och sade upp sig var hans kommentar: "Den där förbannade kärleken."
Tre månader senare kom hon och det blev en tid fylld av glädje och lycka. Hon vikarierade på olika jobb under vår/sommar och fick så småningom en fast tjänst på kommunen. Båda två hade trevliga arbetskamrater, och de umgicks snart i ett väldigt trevligt kompisgäng. I det samman-
hanget hade de väldigt roligt tillsammans. Smolket i bägaren var egentligen det här med repre-
sentationen. Hon tyckte det var högtravande och onaturligt.
- Kan de inte prata som folk? Och är det nödvändigt med allt detta skålande med armbågar hit och dit, och möta blicken på den ena och den andra? Jag känner mig så otroligt malplacerad, sa hon.
Men nu, när hon äntligen var hans, ville han visa upp henne, ha henne med. För hans skull följde hon med, men det var inte med glädje! Han hade svårt att tacka nej även till sådana in-
bjudningar som inte var nödvändiga, eftersom han alltid ville vara till lags. Och han hade, vad värre var, även svårt att tacka nej till den alkohol som bjöds. Det kändes oroväckande!
Flytten norrut (skrivarkurs på Västerbergs Folkhögskola)
Han kom släntrande över gatan med siktet inställt på Tidningens skyltfönster. Fanns bilderna från gårdagens reportage uppsatta tro? Jodå, där fanns dom, med vidhängande bildtext, som han skrivit innan han gick hem i gårkväll. Hon var en pärla, Maj-Lis! Han gick in genom receptio-
nen, tackade henne och bytte sedan några ord med Christer, annonskonsulenten, innan han fortsatte in på redaktionen.
Två skrivbord, ställda mot varandra, med varsin grön Halda på små skrivmaskinsbord, bok-
hyllan med ordlexikon, synonymböcker och högar med tidningar och ett litet runt bord med två besöksstolar, var vad som fanns i rummet. Block, pennor och urklippta artiklar låg slängda lite här och där. Faxen stod i ett hörn och väntade på att bli använd och det becksvarta kaffet puttrade i bryggaren. Dörren in till mörkrummet var stängd, men den röda lampan lyste inte, vilket visade att ingen var där inne. Över alltihopa hängde en tung doft av kaffe och inpyrd cigarettrök.
Han kände sig nöjd och faktiskt lite stolt. Han hade fått jobb som journalist på länstidningens lokalredaktion i den lilla staden, 60 mil hemifrån. Det var två allmänreportrar och en sportjour-nalist som ingick i den skrivande arbetsstyrkan. I arbetsuppgifterna ingick allt från nyhetsbe-
vakning till reportage och fotografering. För hans del var det här med reportage och bilder den roligaste delen av arbetet. Han hade full frihet att leta upp intressanta och annorlunda livsöden och han fick verkligen respons på sina reportage.
Första veckan, när han gjorde sig bekant med sin nya hemstad, gick han förbi Ortstidningens lokaler. I deras fönster hängde en stor ansiktsbild på en man, med texten: "Män som är "inne" går till Stig Hägglund Frisersalong." Vad de på ortstidningen inte visste, var att de gjorde reklam för konkurrent-tidningen. "Mannen som var inne" föreställde nämligen den nya journalisten där, han själv. Han hade suttit modell i en frisörtävling och fotot härrörde därifrån. Den här bilden gav upphov till många ironiska kommentarer och glada skratt, från båda tidningsredaktionerna, under åren som följde.
Jobbet på lokalredaktionen var omväxlande och intensivt. Och med ett vidsträckt upptag-
ningsområde så fanns det hur mycket jobb som helst. Huvudredaktionen ringde ofta hem till honom och ville att han skulle åka ut på olika uppdrag, även utanför arbetstiden. Det hände också att han fick sticka iväg dit upp med material sent på kvällen om faxen inte fungerade. Vissa saker måste absolut med i nästkommande dags tidning. Allt för att vara först med en nyhet! Det var en enkel resa på tolv mil, ett stenkast bort med deras mått mätt. Men det var klart han ställde upp! Det var solidaritet, jämlikhet och broderskap som gällde.
Representation ingick också i hans arbetsuppgifter. Det var åtskilliga sammankomster och middagar där han förväntades delta. Ibland med och ibland utan respektive. Han kunde se sin kärlek sitta där, ung och söt, mellan kommunstyrelsens ordförande från kranskommunen och överläkaren vid stadens lasarett. KS-ordföranden som snabb blev så full att han dråsade ner på sin stol, som gick i tusen bitar och fick honom att kravla runt på golvet, och överläkaren som såg hennes osäkerhet och vänligt men diskret hjälpte henne tillrätta och fick henne att känna sig lite mer bekväm. Han visste att hon kände sig obekväm i de här situationerna. Men han ville så gärna ha henne med.
I åratal hade de två träffats i smyg eftersom hon hade sällskapat med en annan. Han hade förklarat sin kärlek för henne, men hon bara skrattade. Själv träffade han den ena tjejen efter den andra, men snart åkte han runt i sin lilla Morris, för att eventuellt få en skymt av henne. Det senaste året hade han arbetat på en tidning i södra Sverige. Det första han gjorde när han kom hem till sina föräldrar över julhelgen, var att gå fram och tillbaka utanför hennes arbete.
De hade inte setts på ett helt år och för första gången sedan de möttes var båda fria. Det blev intensiva möten och efter fyra dagar frågade han henne om hon ville flytta med honom upp till Norrland. Utan tvekan svarade hon ja. När hans far skjutsade honom till tåget efter nyårshelgen berättade han att hon skulle komma efter om tre månader. Fadern bara skrockade och sade: "Ja, ja, det blir nog bra med det!" Hans far visste ju inte att de två hade känt varandra i mer än sex år, utan trodde att hon var en helt ny bekantskap. Och med fyra söner, som bytte flickvänner ganska ofta, så tog han det med ro.
När hon veckan efter nyår gick in till sin chef och sade upp sig var hans kommentar: "Den där förbannade kärleken."
Tre månader senare kom hon och det blev en tid fylld av glädje och lycka. Hon vikarierade på olika jobb under vår/sommar och fick så småningom en fast tjänst på kommunen. Båda två hade trevliga arbetskamrater, och de umgicks snart i ett väldigt trevligt kompisgäng. I det samman-
hanget hade de väldigt roligt tillsammans. Smolket i bägaren var egentligen det här med repre-
sentationen. Hon tyckte det var högtravande och onaturligt.
- Kan de inte prata som folk? Och är det nödvändigt med allt detta skålande med armbågar hit och dit, och möta blicken på den ena och den andra? Jag känner mig så otroligt malplacerad, sa hon.
Men nu, när hon äntligen var hans, ville han visa upp henne, ha henne med. För hans skull följde hon med, men det var inte med glädje! Han hade svårt att tacka nej även till sådana in-
bjudningar som inte var nödvändiga, eftersom han alltid ville vara till lags. Och han hade, vad värre var, även svårt att tacka nej till den alkohol som bjöds. Det kändes oroväckande!
Kommentarer
Skicka en kommentar