Skriv ditt liv,
så hette en kurs som jag gick för ett antal år sedan. När mina föräldrar gått bort, och sedan också min bror, så letade jag efter någonting personligt som de skrivit ner. Men det fanns ingenting hos någon av dem. Det är ju tyvärr så att de frågor man velat ställa dyker upp långt senare, och alltid då det är för sent. Hur träffades mina föräldrar, vem hade skrivet den lilla "kärlekslappen" som vi hittade i pappas plånbok, hade brorsan någonsin varit riktigt kär o.s.v. Vad tänkte och tyckte de om olika saker? Frågorna blir fler allt eftersom tiden går, och jag kommer aldrig att få några svar på dem.
Eftersom jag tänkte mycket på det här så ville jag inte att min son skulle ha samma funderingar, så 1996 köpte jag en anteckningsbok som jag började skriva i. Blocket döptes till "Tankar om allt och ingenting", och tillägnades min son. I början skrev jag ganska ofta, men sedan blev det allt glesare mellan gångerna, ja kanske bara någon gång om året. Sista anteckningen var faktiskt den 21 januari i år, men innan dess hade det gått ett par tre år.
Anledningen till att det blev längre och längre mellan gångerna var att jag börjat på min livsberättelse. Men det var också en process. Samma år som jag gick i pension såg jag att PRO:s Folkhögskola i Gysinge hade en 5-dagarskurs som hette "Skriv din livsberättelse". Den gick jag. En mycket rolig och trevlig kurs, men kanske mest beroende på deltagarna och den vackra omgivningen.
Kom inte igång med något skrivande där, men under de kommande åren köpte jag flera böcker, mer eller mindre givande, om att skriva: Berättarens handbok av Christina Classon, Skriv ditt liv av Jenny Eklund, Skriv bättre texter av Lena Holst, Ordet är ditt av Patricia Tudor-Sandahl.
Men skulle jag verkligen klara av att skriva något läsvärt? För även om det bara var för mina närmaste som jag skrev, så ville jag ändå att det skulle vara något så när förnöjsamt att läsa. Hittade sedan en bok som hette Mitt liv och min släkt av Rolf Ellnebrandt och Johan Schönstedt. Den kändes överkomlig, för där fanns rubrikerna redan och så var det bara att fylla i fakta. Den ser väldigt tråkig ut, men kändes ganska bra!
Men innan jag hann börja i den, så hittade jag kursen "Skriv ditt liv" på Västerbergs Folkhögskola, och den började jag i augusti 2014 och den avslutades i juni 2015. Kursen var på halvfart under 38 veckor. Den var på distans 50 %, vilket innebar att vi tillbringade ett antal dagar på skolan, då vi också fick uppgifter som skulle göras hemma, och nästa gång vi träffades gick vi igenom våra uppgifter tillsammans. Vi hade också litteratur som skulle läsas mellan träffarna och då var det böcker om uppväxt och livsöden.
Kursen innehöll: textsamtal, textrespons, tema-språk-dramaturgidiskussioner, litteraturseminarier, skrivövningar och föreläsningar. Kursansvarig/huvudlärare hette Helena Rådberg och som gästlärare kom Mats Kempe, Katarina Kieri och Elisabeth Rynell.
Det här var något helt annat, och eftersom vi skrev avsnitt ur våra liv, som vi också fick respons på så blev vi mycket modigare, och när kursen var slut utgick i alla fall jag från det jag skrivit på kursen och byggde på därifrån. Vi fick också kunskap om hur man kan lägga upp en livsberättelse. Det har varit jätteroligt!
Det var verkligen en givande och bra kurs. Och vi var allt från noviser, till riktiga författarämnen och så de som tyckte att de var författare. Men det var en trevlig grupp på 15 personer, varav hälften bodde kvar på skolan. Tyvärr finns inte kursen kvar vad jag kan se på nätet, men det finns liknande kurser på andra skolor. Såg också att tidningen Land har en onlinekurs om självbiografiskt skrivande.
Alla som går i skrivartankar tycker jag ska ta tag i det, för det väcker så många tankar och minnen och är så himla roligt! Och man får igång släkt och familj (om man vill det!).
Själv har jag hittat en pärm med lösbladssystem, som passar mig perfekt. Då kan jag fylla på och sätta in nya händelser som dyker upp med tiden. Under årens lopp har jag också åkt runt och fotograferat alla ställen jag bott på (22 st) från norr till söder, och lagt in dem i samband med texten.
¤¤¤¤¤¤¤
Jättekul! Så din son lär inte har många frågetecken efter att du skrivit ned allt du kan komma på. En riktigt rolig idé! Just skrivarkurser är skoj. Då jag jobbat på ett förlag har jag gått några stycken, men det var ju i samband med fackböcker inte "skönlitteratur". Kan tänka mig att det är lite skillnad där.
SvaraRaderaDet finns nåt "roligt" också hos bland annat Fonus som heter "Det vita arkivet". Inte alls dumt det heller, men det kräver ingen skrivarkurs.
Skrattade när jag läste ditt sista stycke! "Roligt"! Fast jag har fyllt i det roliga också, fast i något som heter Livsarkivet. Jag har t.o.m. sytt mitt egna bårtäcke. Dom som kyrkan lånar ut är ju så tråkiga i färgen! 😆 Fast den enfödde sonen, med den knäppa modern, gör nog som han vill när den dagen kommer!
SvaraRaderaVilken ambitiös skrivarelev du har varit! Jag har funderat mycket och länge på att försöka samla ihop lite material till mina efterlevande men inte hittat ett tillräckligt enkelt sätt. Har sett något som liknar "Boken om mig" som jag har kvar om mig som liten och där finns ett kapitel om närmaste släkten. Jag skrev en likadan bok om min dotter som liten. Men mitt bekymmer är snarare att jag inte har en enda släkting kvar i livet, och har så inte haft på väldigt många år! Jag har två kusiner i Finland som jag aldrig träffat och tre halvsyskon här i Sverige men de vet ingenting om min mors släkt. Och den bestod bara av min mamma, mormor och morfar. Så jag har faktiskt inte kommit någon vart. En massa fotoalbum utan anteckningar om vilka som är på bild, Så sorgligt att det blivit så...Jag har istället tänkt ta med dottern på en resa till Helsingfors, kanske ett par andra orter i Finland också. Jag vill visa henne var jag växte upp o berätta det lilla jag vet. En riktig mor-dotter-resa som jag hoppas blir av innan jag trillar av pinn. Hade inte coronan ställt till det hade vi åkt nu i sommar.
SvaraRaderaBeundrar verkligen att du gått all-in med detta projekt, dina barn kommer att var mycket glada över en så underbar present att ha med sig till nästa generationer.
Kram
Ja jag har verkligen varit ambitiös, beroende på att jag tyckt att det varit så himla roligt. Men det är ju så att frågorna dyker upp för sent, och det är samma sak med gamla fotografier. Varför frågar man inte medans den äldre generationen lever? Men vad jag saknar mest är att veta vad mina föräldrar tyckte och tänkte om både ditt och datt, och det kan ju du och jag, som fortfarande är i livet, ge till våra barn och barnbarn. För intresset för det dyker upp förr eller senare. Den här lilla boken "Mitt liv och min släkt" handlar till största delen om den som berättar (alltså du). Dina tankar och känslor runt olika skeenden, och på slutet kommer ett antal sidor som handlar om den närmaste anorna bakåt. Den tror jag skulle passa dig! Hittar du den inte, så säg till, för då skickar jag mitt ex. Jag behöver den ju inte.
SvaraRaderaSedan tycker jag idén om att åka iväg med din dotter låter toppen. Det skulle jag också vilja göra med min son, som jag skrev tidigare. Vill ju undersöka mina finska rötter lite mer.
Ha det gott! Kram!
Jag har börjat så smått att skriva om mitt liv. Min mamma är fortfarande i livet och kommer ihåg gammalt tillbaka och det är jag tacksam för!
SvaraRaderaFörr brydde man sej inte, tror jag. Vi lever nu och såhär är det, tror jag att det var.
Kram Inger 🥰
Neej Inger, man tänkte inte på det tidigare. Och plötsligt var det för sent! Så prata med din mamma och tänkt igenom vad du skulle veta som du inte redan vet. Vad gott att ha sin mamma kvar! 😍 Kram till dig!
SvaraRaderadär trampade du på en öm tå! så länge som jag har hållit på med detta! jag har läst böcker och köpt typ Boken om mitt liv och fyllt i några rader. om jag frågar mina syskon får jag fyra versioner till av mina historier. föräldrarna är tyvärr inte längre i livet. fantastiska lärare du hade på din kurs Elisabeth Rynell och Katarina Kieri!
SvaraRaderaSå höll ju jag också på Mrs Calloway, men det är bara att köra igång. Och mina två systrar har också andra versioner, men jag skriver ju MIN historia. Sen är det kul ibland att höra hur de upplevde saker och ting. Det beror både på vilken ålder man är i vid en upplevelse, men också på hur man är som person. Min äldsta syster och jag tänker väldigt olika nu, men det gjorde vi inte när vi var yngre. Hon är väldigt negativ som person medan jag är ganska positiv. Spännande är det!
SvaraRaderaJa det VAR en fantastisk kurs. Helena var duktig som kursledare och gästföreläsarna/lärarna var inte sämre.