Skolstart


Sommaren 1952

Blommig vaxduk med blå kant,
minns jag ifrån mammas kök,
bord med blommor i en syltburk.
Det var helgdagspyntat hemma.
En fladdrande tunn gardin
och sommarens friska doft
som smög sig in genom det öppna fönstret.
Minnen, minnen!
Det är härligt, men ibland också förfärligt!

För att återknyta till Tuttan och Ingeborgs sång...
så började jag skolan i augusti 1952, och så här minns jag min allra första skoldag:

      Finklänningen på, vita knästrumpor i de vita sandalerna, en stor rosett i håret och min hand i mammas. Vi gick på nedsidan av åsen. Den väg som skulle bli min skolväg under de närmsta fyra åren. Snart var vi framme vid skolan, som kändes skrämmande stor. Skolan hette Korsängsskolan, förmodligen för att den låg på en stor äng nedanför Kyrkåsen och korset härrörde från kyrkan uppe på åsen. 
      Det kändes tryggt att komma där med min hand i mammas, och hon lotsade oss fram till det klassrum där jag skulle gå. Där befann sig alla barn som skulle gå i samma klass. Och alla hade sina mammor med sig. Inga pappor syntes till.
      Vår fröken var lite rund och hon hade en hårknut i nacken. Hon hette Anna Eriksson. - Hon ser snäll ut, tänkte jag.
      Efter upprop och lite muntlig information fick vi alla ett papper där tider, och annat som kunde vara viktigt, fanns nedskrivet. Sedan var det dags att gå hem. - Var det bara det här? Som jag hade längtat!

Det var alltså här som jag träffade Tuttan, eller Ingeborg, eller...… Efter fyra år bytte jag skola och började på stadens läroverk. Där tog jag sedemera Realen, som det hette på den tiden. Nu för tiden skulle man säga att jag gick ut nian. Efter det gick jag en ettårig kontorsutbildning på stadens yrkesskola. Därefter lovade jag mig själv att aldrig mera sätta mig i en skolbänk! Det löftet kom på skam, men det är en senare historia....

Min gode vän tappade jag så småningom kontakten med. Men för kanske tre år sedan tog hon kontakt med mig och undrade om vi kunde ses. Hon tog bussen hit till vår lilla hemstad och vi gick ut och åt lunch. Och trots att det gått mer än 60 år sedan vi sågs, så hade vi så otroligt mycket att prata om, både bakåt och framåt i tiden. Och hon kom ihåg alla verserna på "vår sång"! Det kändes som om vi aldrig hade släppt kontakten. Visst är det märkligt med vänskap! En del människor har man ingenting att säga till efter ett års avbrott. 
¤¤¤¤¤¤¤

För att återgå till nutid så är det sex år nu i november sedan jag började på Seniorgymmet. Försöker gå två dagar i veckan, vilket jag vill eller inte! Känner att det gör så gott åt mina skröpliga leder. Och guldkornen är alla trevliga samtal med de andra som också går där.

Aerobics är också bra för kroppen





Kommentarer

  1. Vad du kommer ihåg detaljrikt! Själv minns jag bara små fragment. 😳

    SvaraRadera
    Svar
    1. Har alltid haft lätt för att komma ihåg saker och ting, och framför allt har jag en otrolig förmåga att komma ihåg ansikten! Men namn...... De är ofta som bortblåsta. Och vad som hände igår eller förrgår! Märkligt va´?

      Radera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Ensamhet...

Fem en fredag v. 4: Isbrytare

Måndagstankar i v. 30