Emil 12 år

Grattis i massor till mitt älskade barnbarn Emil!

Idag fyller mitt äldsta barnbarn 12 år. Tänk så fort tiden går! Det känns inte som om det var så länge sedan. Jag har dessutom haft förmånen att få vara med från allra första början.

Min son och hans hustru bodde sedan många år i London. Under hösten 2006 ringde Ssu-Pi, min sonhustru, och frågade om jag trodde att jag kunde få tjänstledigt från mitt arbete och komma och vara med familjen när de var nyblivna föräldrar. Ett sådant erbjudande kan man bara inte låta bli att ta. Men för att kunna sätta in en vikarie på min tjänst så måste jag ta minst 6 månaders tjänstledigt. Så då gjorde jag det! Skulle det inte fungera med en sådan lång period så kunde jag alltid åkta hem och vara ledig och dra benen efter mig. Det hade ju jag aldrig haft möjlighet att göra tidigare!

Den 19 december kom jag till Winfrith Road i Earlsfield, London. Två dagar senare såg Emil dagens ljus för första gången, på S:t Thomas´ Hospital. Och han var världens underbaraste unge! Jag måste också säga att när man varit med så där från allra första början så får man en alldeles speciell kontakt. Jag är helt övertygad om det!

Det mesta fungerade bra mellan mig och Ssu-Pi, även om vi hade våra små skärmytslingar ibland. Jag försökte ta hand om markservicen i så stor utsträckning som möjligt, så att Ssu-Pi skulle få ägna sig åt Emil. Det var en lycka för mig att få vara där med de tre människor som jag älskade mest på denna jord.

36 Winfrith Road ligger bakom den vita muren, och det var där familjen bodde

Den  första mars åkte Ssu-Pi, Emil och jag till Sverige. Ssu-Pi´s föräldrar skulle flytta tillbaks till Taiwan och hon ville att de skulle träffa Emil innan de åkte. Ssu-Pi och Emil återvände till London den 8 april. Men innan dess kom Mathias till Sverige över en helg, sedan tog han ledigt en vecka och så var han här över påsken. Han längtade efter sin lilla familj! 

Den här gången kändes det tungt när de åkte hem. Både Ssu-Pi och jag grät. Efter en vecka ringde hon och ville att jag skulle komma tillbaks. Jag tyckte att de tre behövde vara lite för sig själva ett tag, så vi bestämde att jag skulle komma den 14 maj. Och det var nog jag som längtade mest, både efter mina stora barn, men framför allt efter mitt lilla barnbarn. Nu stannade jag en månad, och i mitten på juni började jag jobba igen. Men jag är dem evigt tacksam för att jag fick den här möjligheten!

Och än en gång: GRATTIS mitt älskade barnbarn!