Emma 9 år

Grattis till min älsklingsflicka Emma som fyller 9 år idag!

Ja, idag för nio år sedan kom mitt andra barnbarn till världen. Hon har också vuxit med en hastighet så att en gammal farmor inte hinner blinka en gång! Hon blev till i Earlsfield, men föddes här i Sverige. Hennes föräldrar hade nämligen bestämt sig för att de skulle flytta hem, så i november 2009

anlände familjen Hellquist till Arlanda och Sverige. Och till farmoderns stor glädje bestämde de sig för att de skulle bosätta sig i samma stad som henne. Farmodern, som ju är jag, gick dessutom i pension tre månader senare. Lyckan var gjord!

Ankomsten till Arlanda och väntan på biltransport hem

En månad efter hemkomsten föddes Emma. Då Ssu-Pi´s  föräldrars hus stod tomt kunde familjen bo där tills de hittade något eget. Mathias hade fått jobb i Stockholm, och pendlade dit varje dag. Han hade vanan inne efter Londontiden.


Tidigare har jag tyckt att alla som fått barnbarn varit så överdrivet positiva. De kunde nästan inte prata om något annat. Och nu är jag precis likadan! Mina barnbarn är nog det bästa som hänt mig och jag riktigt önskar att jag ska få leva så länge så jag får vara med när de tar studenten och väljer yrkesbana o.s.v. Det är så mycket som jag önskar att jag ska få uppleva med mina barn och barnbarn.

Med det i åtanke så måste jag få berätta följande historia. På en av alla kurser jag varit på träffade jag en kvinna, vi kan kalla henne Sigrid. Kursdeltagarna skulle dela in sig i par och så skulle vi berätta för varandra om någon känsla vi haft. Sigrid frågade om vi kunde sitta tillsammans och det ville jag gärna. Det här var 2010 och hon var född 1918. Så här berättade Sigrid:

Sigrid bodde ensam, men fick regelbundna besök av sin son och hans hustru, som var sjuksköterska. För tre år sedan drabbades Sigrid plötsligt av häftiga diaréer. Sonen med familj var på semester så Sigrid ville inte störa dem. Hon låg därför ensam i tre hela dagar, då hennes sonhustru kom på besök. Det blev ilfart upp till akuten. Sigrid var då mycket dålig och hade tappat många kilo i vikt.

Läkarna konstaterade att det var ulcerös colit, som det ju egentligen inte finns någon bot för, och som det är mycket, mycket ovanligt att man får i den åldern. Sigrid insåg att vid hennes ålder (89 år då) var chanserna inte goda och hon förväntade sig det värsta. Men när hon låg där så kom hennes barnbarn Erika med mannen Åke upp till henne med deras nyfödda lilla barn. Erika lade det lilla barnet på sin farmors bröst och sade: "Hon ska heta Sigrid." 

Det lilla barnet som låg där mötte Sigrids blick, och "fast jag förstod att hon inte såg särskilt mycket," sa Sigrid, "så tändes livsgnistan i mig, och jag tänkte att så sjutton heller. Jag ska allt vara med ett bra tag till, så jag får se dig växa, lilla barn!" Sigrid levde, pigg och vital om än lite söndervärkt, fortfarande tre år efter den här händelsen. Och mina tårar flödade!

Den här berättelsen kändes så hoppfull, och när Sigrid och jag pratade om det, så sa hon övertygande till mig att det är klart att du måste se dina barnbarnsbarn. Så nu har jag bestämt mig för att det blir nog inte bara tills Emil och Emma tagit studenten. Jag vill allt vara med när dom får barn också, om de får det vill säga.

Det har gått åtta år sedan jag var på den där kursen och tyvärr har jag ingen kontakt med Sigrid. Men vill det sig väl så ska hon ha fyllt 100 år i år, denna underbara kvinna.



Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Måndagstankar i v. 30

Röksignaler

Fem en fredag v. 8: Teambuildning