Pappa Artur

I nöd och lust.... 
Min mormor och morfar fick elva barn, varav tre dog i tidig ålder. Av de åtta kvarvarande levde fem i livslånga äktenskap. Den äldsta systerns man gick bort i tidigt, och övriga två, min mamma och moster Maine, skilde sig. Det sågs inte med blida ögon av min morfar, som var predikant inom pingströrelsen.
Sedan dess har skilsmässorna löpt som en röd tråd genom vår familj. Mina två systrar och jag är frånskilda. Likaså fyra av mina fem systerdöttrar och mina två systersöner. Min son bestämde sig tidigt. Han skulle gifta sig en gång och det skulle vara för evigt! Just nu är han och hans fru inne på sitt 25:te år tillsammans, så jag tror banne mig att han kommer att lyckas. (Vilket jag hoppas så klart!)

Ska också i sammanhanget nämna att min mamma var gift med pappa i 20 år och sedan också med "min pappa som inte var riktig" i 20 år. Hur många förhållanden är det som håller så länge nu för tiden?

Pappa Artur
Eftersom mamma och pappa skilde sig när jag var tre år, hade jag inte så mycket kontakt med pappa under min uppväxt. När han kom hit till vår lilla stad var det min äldsta syster han besökte. Hon är femton år äldre än mig och fick sitt första barn när hon var tjugo. Inom en tidsperiod av nio år fick hon ytterligare tre barn. Så när pappa kom farandes i sin gamla blå-vita Volvo Duett fick jag och min bror Leif inte plats i bilen. När de gav sig ut på äventyr fick vi en varsin slant och skickades hem. Och ska sanningen fram så gjorde det oss inte så mycket. Att ha pengar hörde inte till vanligheterna för oss barn, så vi hade storvulna planer om vad vi skulle göra med dem. Tyvärr var vårt begrepp om pengar ganska litet, så det blev aldrig det vi tänkt oss. Sedan hade vi ju också pappa Kalle, vår "pappa som inte var riktig"!


När jag själv fick barn, i november 1969, tog pappa kontakt med mig och frågade om han fick komma upp till oss i Norrland och hälsa på, vilket han fick. Han hade med sig ett par röda små skidor till vår son, som då var en månad gammal. Dom skidorna finns fortfarande kvar. Ibland har tanken slagit mig, att det var som om mina två pappor avlöste varandra, för i mars året därpå dog pappa Kalle.

Pappa Artur bodde i Roslagen, cirka 15 mil från min hemstad. Han fick både diabetes och kärlkramp så småningom och ville då gärna komma närmare oss barn. Han flyttade hit några år senare. Jag och min son hade återvänt till mellan-Sverige tre år tidigare. Lustigt nog så var det jag som skaffade lägenhet till honom, och som kom att ta mest hand om honom. Min äldsta syster bodde tre mil härifrån, och min andra syster pendlade till Stockholm varje dag, så det föll sig naturligt att det blev jag. Och det är jag innerligt glad för! Vi fann verkligen varandra och gillade varandra.

Pappa var en riktig bus-gubbe! Han påminde om mannen i sagan "Farbrorn som inte ville bli stor, både till sätt och utseende.


Mannen i sagan hette Ragnar och arbetade på kontor, men han drömde sig tillbaks till de lekar och upptåg som han mindes från sin barndom. "Om man bara vore liten, skulle allting var mycket roligare", tänkte Ragnar. "Då skulle man kunna vara ute och leka med sin bästa kompis, eller fånga grodyngel i kärret. Och när det blir vår ute, skulle man till och med kunna rymma från alltihop." Och i sin fantasi gör Ragnar allt det, som man inte får göra när man är stor...…….

Sådan var min pappa!

Till och med den sista tiden i pappas liv, då han låg på intensiven, busade han. - "Titta nu ska ni få se", sa han, också klappade han jättesnabbt på apparaten som han var kopplad till så att personalen kunde övervaka hans hjärta. Personalen kom rusande! Då skrattade pappa gott!

Under en period i början på 1980-talet hyrde min syster Karin och jag ett hur mitt i centrum av stan. Huset var byggt 1799 och låg bakom ett rött trästaket med en prunkande trädgård innanför. Där bodde vi med våra barn, och pappa döpte omgående huset till Nuckebo. Han tyckte om att komma dit och hälsa på oss. Säkert påminde huset och gården honom om tider som flytt. Och ofta när han kom på sin flakmoped, han körde inte bil längre p.g.a. kärlkrampen, slog han sig ner och började berätta om gamla tider. Det var en fröjd att höra honom berätta på sitt klingande rumpmas-mål.

Rumpmas är en benämning på en mas som kommer från södra Dalarna och även på folk från nordvästra Västmanland. Öster- och Västerdalälven går samman vid Djurås och bildar en gemensam älv, Dalälven. Den delar de södra delarna av Dalarna i två delar, vilket har lett till associationer till skinkor på en "rumpa", därav rumpmas. Min pappa kom från Norberg.

En gång när pappa var och hälsade på i Nuckebo, satt vi vid köksbordet och drack kaffe och pratade. Det var pappa, min son Mathias och jag. Jag lyckades sätta på en bandspelare utan att pappa märkte det. Nu känns det härligt att höra hans röst, mer än trettio år efter hans död. Han berättade...……..







Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Ensamhet...

Fem en fredag v. 4: Isbrytare

Måndagstankar i v. 30