Pappa berättar

Ovetandes om att en bandspelare stod på började pappa berätta anekdoter från sin barndom. Det var spännande både för mig och för min son, som också satt med där vid köksbordet och lyssnade på sin morfar. Mathias har alltid tyckt om att umgås och prata med äldre människor. Jag tror det beror på att han hade en så nära relation till min mamma. Han satt ofta och lyssnade på henne och hennes väninnor när de avhandlade det ena och det andra, och deltog gärna i deras samtal, med funderingar om det ena eller det andra. Pappa berättar:

-   Familjen va´ ju bördiga från Norberg, men vi flytta ta´ mej f-n varje år kändes det som. Här utanför sta´n bodde vi under 1911, för Astrid hon é född i Långgruva å´ hon e´ född 1912. Så härifrån flytta vi upp till Långgruva utanför Norberg.

     Du vet att stugan vi bodde i här utanför stan´ hette ju Runstugan, å´ den finns ju kvar, för ja´ har vare´ dit. Du åker vägen förbi herrgår´n och fortsätter en bit bortöver. Å där e´de´en stor runsten vid sidan. Strax bortanför den går det en väg som tar ner till höger å´där syns den där lilla kåken. Där var de´! När vi bodde där gick det en kärrväg förbi, för du vet, dom hade ju åkrarna bortöver där. När vi gick till affär´n så följde vi också den vägen bortöver. Men se´n när vi kom längre ner så fanns de´en gångstig som gick genom en skogsbacke och rätt ner mot sjön. Där fanns de´ en affär förr, åsså va´ ångbåtsbryggan där, så båtarna gick dit, för då fanns ingen bro eller färja där inte. Det måste väl ha vare´ nedanför bron som är nu? Tänk att jag minns inte vad handlar´n hette!

-    Men där bodde ni inte så länge eller...?

-    Nää, farsan blev ju inte gammal där inte. Jag vet inte om vi kom dit på hösten och han stack på våren igen. Men vi var där hela sommar´n vi. Morsan jobba ju i lagårn´. Och farsan han skulle ju bli statardräng då se, men det passa inte han te´alls. Så då blev de´ Långgruva.

     Till Långgruvan kom vi 1912. Det fanns en tjärn där som kallades Skogstjärn. I den där tjärnen fanns det abborre, ja abborre och abborre. Men jag kommer så väl ihåg dom där abborrarna för dom va´ inte så stora och kolsvarta va´ dom. Och du vet, det var inga riktiga stränder utan det var som så´n där gungfly bara, mosse. Det va´ nästan så, att gick man för nära vattnet så trampa man igenom. Och farsan hade sagt åt oss att vi fick absolut inte gå ner till sjön så att vi gick ner oss. Men va´fan, det var närma till vet du, och man hade metspö som man täljde till i skogen och metkrokar utav knappnålar du vet. För man fick ju inte pengar så man kunde köpa en metkrok en gång. Och då man for dit å skulle fiska abborre, då hoppa man på dom där tuvorna, vet du. Men farsan sa att, får jag se er vara vid tjärn, då ska inte mindre än fan ta er! Men det är klar att vi gick dit!

     Sen en gång när jag och Hjalle var där så fick vi se farsan komma. Men vi var ju som tur va på andra sidan. Men så fick han syn på oss, och börja knalla iväg. Men vi såg ju honom också, så jävla va vi skena iväg hem, vi före å´ han efter. Kåken som vi bodde i hette Trollkärret. Den var lång och stor, som en statarlänga. Det var 16 familjer som bodde där, och varje familj hade bara ett rum. Det fanns ingång på båda sidorna, men också i båda ändarna av huset. Man kunde alltså gå in från fyra håll och ta sig upp på vind. Det var en öppen vind, så man kunde gå ner var som helst i kåken. Det var mycke´ grejer där upp, skrot som folk hade lagt upp.

     Där gömde vi oss. Men farsan ana nog att vi var där på vind, för jävla vad han for och leta. Då skulle han ha tag i oss för då hade det blivit en omgång. Men vi hade gömt oss bra, så han hitta inte på oss. Vi visste att han gick skiftgång i gruvan så vi gick ta mej fan inte ner me´ns gubben va´hemma. Så höll vi oss undan ett tag och sen efter ett tag när det gått sina varv så skällde han lite´och sen varé bra. Men hade han fått tag i oss på en gång...…..