Guldkorn i tillvaron

Efter en ofantligt fin resa till Taiwan är jag nu åter i vardagen. Besök hos audionom och tandhygienist väntar. Sådant som förvisso inte är särskilt kul, men jag är faktiskt jätteglad att dom finns. Och det politiska läget här hemma har väl förändrats en del den här veckan. Men för min del har förtroende för politiker drastiskt ändrats, till det sämre. Nu återstår att se hur de kommer att klara av det här. Klyshan "den som lever får se" passar bra in här! Till något helt annat, här kommer lite bilder från min resa tillsammans med sonen och hans familj.

Retreat, och jag hade sökt mig ner till den gamla bron mitt i forsen. Jag var/är fascinerad av älven. Det öronbedövande bruset från vattnet, som slår mot stenarna, det vilda vattnet som rusar fram, från att lite högre upp ha varit en spegelblank yta som övergått i ganska små och mjuka vågor, till att bli vredgade vattenkaskader. Vilken styrka! Den styrkan vill jag äga!                                                                                                                                                                                   ...

Så var vi då inne på det nya året, 2019. Jag tänker fortsätta att skriva ner händelser och berättelser som jag samlat ihop både genom samtal, brev och ibland också lite fantasi. För mig är det angeläget och intressant i och med att det handlar om min familj/släkt, men också för att det, som jag tidigare sagt, är ett tidsdokument. Hur många människor var det inte som levde på samma sätt som min farmor och hennes far, och som min pappa och även hans far. Eftersom jag själv varit ensamstående mamma sedan min son var 2½ år, så kan jag göra jämförelser mot hur det var för generationen före mig. Min mamma var en av den tidens ensamstående mammor. Tänk så annorlunda det kunde ha varit om hon haft yrkesutbildning och också stöttning av nära och kära. Men för henne var det inte så!