Vart tog tiden vägen?

Retreat, och jag hade sökt mig ner till den gamla bron mitt i forsen. Jag var/är fascinerad av älven. Det öronbedövande bruset från vattnet, som slår mot stenarna, det vilda vattnet som rusar fram, från att lite högre upp ha varit en spegelblank yta som övergått i ganska små och mjuka vågor, till att bli vredgade vattenkaskader. Vilken styrka! Den styrkan vill jag äga!                                                                                                                                                                                                                              

Eller kanske ännu hellre styrkan hos den lilla grästuvan som står upprätt mitt i det framrusande vattnet. Ja det vill jag! Jag vill stå upprätt och rak, och finnas där för mina kära, när det stormar som mest. En grästuva i stormen, visst låter det fint?

För grundstenarna i mitt liv är Mathias och hans lilla familj, men också mina syskon och syskonbarn. Gruset, som fyller upp mellanrummen, är övriga relationer som också betyder mycket, och resten som fylls på är bonus. Min förväntan inför mig själv är att leva mer i nuet. För vart tar tiden vägen!

Att tänka bakåt, som jag gjort genom släktforskningen är på något sätt också att leva i nuet, för som Torbjörn Hedberg skriver, att "utan den mest obetydliga människan bland våra anfäder, så vore jag och mina ättlingar inte dem vi är idag". En intressant tanke! (Torbjörn är en klok ung man som jag kommit i kontakt med genom släktforskningen, och som tillhör min sons släkt på farssidan.)

Och jag har släktforskat för framtiden. För att barn och barnbarn ska känna till sina rötter. Jag tycker att det är så viktigt. Tänk vad jag letade bland mammas saker när hon hade dött. Letade efter någonting som kunde ge mig hennes tankar, hennes känslor. Men det fanns ingenting. Det vill jag inte att mina efterkommande ska behöva uppleva. Därför skriver jag. Och den som söker han finner (fast inte jag gjorde det).

Men, det viktigaste är ändå att vara här och nu. Att vara med Emil och Emma, med Tias och Ssu-Pi. Att tala om hur mycket jag älskar dom och behöver dom, att finnas till för dom.

Det är också viktigt att ta vara på sina verkliga vänner. För de som finns kvar är oerhört betydelsefulla. Många sållade jag bort efter min sjukdomsperiod. Inte minst viktigt är att ta vara på mig själv, att se till att jag mår bra och njuter av livet.

Jag tittar ut mot den lilla grästuvan som står där så rak mitt i strömmen, lyssnar på den brusande forsen och låter solen värma min rygg. Livet känns skönt! Och när jag tittar ner i vattnet blir jag alldeles yrslig!