Brev till.....

Brita Katrina,

     nu när jag hittat en del av dina hemligheter var jag ju tvungen att luska vidare! Men först kommer frågorna: Hur kom det sig att du gjorde så här? Varför stannade du inte i Bollnäs med dina barn? Kändes det som du vandrade i din mammas fotspår, med tre oäkta barn? Trodde du verkligen att du skulle kunna skaffa dig och barnen ett liv där i storstaden? Ja, frågorna är många och kommer aldrig att få några svar, men på en del av frågorna har jag skaffat mig egna svar. Och de svaren kommer alltid att stå oemotsagda. Jag tror så här...……

     Axel Sigfrid Andersson var bageriarbetare. Du träffade honom när han under någon period arbetade på Ångbageriet i Bollnäs. Tycke uppstod mellan er, men Axel återvände till Stockholm. Han var gift med den tolv år äldre Hildur, men de hade inga barn. Vid tiden för Sigges födelse var Hildur 44 år.

     Ni, Axel och du, bestämmer att du och barnen ska komma till Stockholm och att Axel ska skilja sig från sin hustru. Men det var inte så lätt att säga till sin hustru sedan åtta år, att han träffat dig som var 19 år yngre än henne, och som dessutom bar på hans barn. Men han står som far till Sigge i födelseboken, och trots att äktenskapet inte upplöstes förrän i januari 1919, så flyttade ni två ihop den 30 oktober 1916. Två månader senare flyttar Sigge hem till er. Han är då fyra år och fyra månader, exakt lika gammal som Ragnhild var när du lämnade henne på barnhemmet. Den 19 april 1919 gifte du dig med Axel.

     Ragnhild skrevs ut från Sparfboet i december 1921, och då flyttade hon hem till er i Stockholm. Jag vill tro att du, under hela hennes vistelse på barnhemmet, hade regelbunden kontakt med henne. Kanske att även några ur din familj/släkt i Bollnäs såg till att hon hade det bra.

     Ragnar hade du viss kontakt med i början, men sedan ingenting. Han hade det bra i sin fosterfamilj, men kände i vuxen ålder en viss bitterhet över att ha blivit helt bortglömd. Han gifte sig så småningom med Svea, som du vet. Och tack vare henne fick ni kontakt igen. Hon letade fram vem du var och skrev helt enkelt ett brev till dig. Jag vill citera ett stycke ur ditt svar på brevet:

     "Man ska inte säga något ont om de döda, men det är nog Dahlins Brita som har skulden till att vi inte har fått träffas, för jag blev förbjuden att hälsa på Ragnar, och hur det kändes för mig förstår nog ingen, som inte har upplevat det. Jag fick en skrivelse från kommunalordföranden i Bollnäs att Dahlins har iklätt sig all vård och fostran av Ragnar så jag behövde inte tänka mer på det. Och jag tvivlar inte på att Ragnar haft ett bra hem där, men nog tycker jag att jag skulle ha fått hälsa på honom någon gång. Ja nu har åren gått och man skall ju inte rota i gammalt, men vid detta tillfälle så kommer det minnet tillbaka. Jag tycker att det ska bli så förfärligt roligt att träffas."

     Nästan exakt 40 år efter det du lämnade bort Ragnar, så träffas ni igen! Och varje gång jag läser ditt brev blir jag lika sorgsen. Du gjorde det bästa du kunde för dina barn,  i den situation du befann dig. Du var allt en kämpe du, Brita Katrina!

     Från 1932 till 1980 bodde du på Wargentinsgatan 5 på Kungsholmen i Stockholm, alltså i närmare 50 år. Du var gift med Axel fram till hans död 1939. De sista åren av ditt liv tillbringade du på S:t Görans Sjukhus på en avdelning för gamla och dementa. Den enda av dina barn som fanns kvar var Ragnar, som besökte dig regelbundet. Ett ödets ironi! Den 30 november 1981 avled du, 94 år gammal. I dödboken står du antecknad som person "på församlingen skriven" och är "utan känd hemvist". Det gör mig oerhört ont att läsa det och jag är glad att du aldrig får veta att det står så.

     Och du Brita Katrina, jag har lärt mig som släktforskare att om det inte står någon fader angiven till ett "oäkta" barn så ska man se sig om i moderns närhet för att eventuellt hitta någon/några personer med samma namn. Är det inte ett allt för vanligt namn, så kan man ha hittat rätt. I din omedelbara närhet hittade jag en person, tillhörande en helt annan samhällsklass, som hade två barn. De hette Ragnar och Ragnhild. Ragnar var nio år äldre än du.

Brita Katrina

Det här var berättelsen om min sons farfar Ragnar och hans mor Brita Katrina. En berättelse som på intet vis var särskilt ovanlig från den tiden. Ragnar hade det mycket bra i sin fosterfamilj, och räknade dem som sin familj under hela sitt liv, men jag tror också att det var en stor tillfredsställelse för honom att få träffa sina riktiga mamma och även syskonen. Man kommer nog aldrig ifrån vikten av att se sig själv i ett sammanhang, varifrån kommer jag, vem är jag lik och så vidare. Och att Ragnar och hans mamma var lika varandra går inte att ta miste på och speciellt på ålderns höst.