Livsskulden

Det finns många sätt att svika sina barn. Ett skrev jag om i mina brev till Brita Katrina, att lämna bort dem, att överge dem. För hennes del var det, trots smärtan, den enda väg hon kunde se. Sedan finns det andra sätt att svika, där ens egen vilja är det största hindret. Åsa Jinder, riksspelman, har skrivit en diktbok som heter "Bli min mamma igen". Den boken har gripit mig djupt!

Denna oerhörda lättnad
efter att jag skrämd
men öppenhjärtligt
talat om mamma med någon,
talat om hemligheten
sedan min förtrogna
berättat sin.
Så många hemliga 
mammor och pappor det finns
som super bort sina barn.

Livsskulden (skrivarkurs, Västerbergs folkhögskola)

     Åren gick och de bestämde sig för att skaffa barn. Hon tyckte redan nu att han drack för mycket, vilket var det ämne som de var oense om. Men det skulle säkert bli bättre när/om de fick barn, för då blev det andra prioriteringar. Och lyckan var fullständig när de fick det positiva graviditetsbeskedet. Flera månader senare föddes deras barn, en vacker och ljuvlig liten pojke.

     På den tiden fick man vara graviditetsledig i sex månader. Ville man inte börja jobba då så fick man säga upp sig. Hon hade helst velat stanna hemma, för det är ju i den åldern som det börjar hända så mycket med bebisar. Hennes oro för ekonomin gjorde dock att hon inte vågade sluta jobba. Hans drickande hade, mot förmodan, inte avtagit. Dessutom kom han ofta hem sent och lite påstruken, de dagar då det var löneutbetalning. Då kunde han ha köpt en gitarr, ett dragspel eller, faktiskt en gång, också en bil. Och under de premisserna vågade hon inte tänka på hur det skulle gå om de inte hade hennes lön.

     Diskussionerna runt drickandet blev fler och fler. Hon sa vid många tillfällen att hon inte ville att deras barn skulle växa upp i en alkoholistfamilj. Det hade hon egna erfarenheter av. Han bedyrade att så skulle det absolut inte bli. Och så blev det bättre ett tag. Men han kunde aldrig riktigt tillstå att han hade problem med alkohol, trots att alla i den närmaste omgivningen påtalade det för honom. Då går det inte att förändra!

     Han fortsatte att representera, men hon stannade hellre hemma med barnet än deltog i dessa tillställningar. Han deltog gärna eftersom han då fick något att skylla på för att kunna dricka. Snart ingick också lunchrepresentation i arbetsuppgifterna. När det så kom en ny journalist, som även han hade representerat i allt för hög utsträckning, så blev mörkrummet ett bra komplement till deras förehavanden. Mörkrummet inrymde inte längre bara flaskor med framkallningsvätska.

     Situationen började bli ohållbar. Alla halstabletter till trots så stank han av alkohol när han hämtade på dagis. Som tur var bodde de på gatan snett ovanför dagis, så han använde aldrig bilen när han hämtade barnet. Och det var aldrig någon på daghemmet som sa något till henne. Femton år senare träffade hon en av förskollärarna som då berättade hur synd de tyckt att det var om henne!

     Måttet var rågat den dag då han var ute på ett reportage och blev stoppad i en poliskontroll. Han hade hög promillehalt i blodet, och miste körkortet på grund av rattfylla. Det besked han fick från chefredaktören på huvudredaktionen var: - Du måste förstå att du inte kan jobba som journalist på en lokalredaktion utan att ha körkort. Så tyvärr...…

    Han hade verkligen gett allt under de år han arbetat på tidningen. Plötsligt var allt prat om solidaritet, jämlikhet och broderskap som bortblåst. De hörde aldrig av sig till honom igen. Frågade inte ens hur han, eller hans lilla familj, mådde.

     Hon som under många år ömsom hotat, bett och vädjat om att det måste ske en förändring, såg till att han fick plats på ett behandlingshem. Där vistades han under ett antal månader, och hon och deras lille son hälsade på honom så ofta det gick. Efter utskrivningen blev det en period av förändring och någon form av hopp inträdde.

     Lennart, som vikarierat på tidningen under alla år, höll fortfarande kontakten. Han var medlem i Filadelfia-församlingen, och han hade naturligtvis en tro på att Gud skulle hjälpa hans vän till ett nyktert leverne. Lennart introducerade honom för två församlingsmedlemmar, Nicko och Tolle, som båda varit så långt nere i narkotikaträsket som tänkas kan. Genom Guds försyn var nu båda helt fria från droger. De tog sig an honom, pratade med honom, bad för och med honom, de fanns helt enkelt alltid till hands. Slutligen döptes han in i församlingen, till allas glädje.

     Nu bestämde han sig för att läsa in grundskola och gymnasium, och började med det på hösten efter vistelsen på behandlingshemmet. Samtidigt gick han på möten och andakter. Hon arbetade heltid och hade det största ansvaret för deras lilla pojke, men hon följde med så ofta hon hade möjlighet. Höstterminen fungerade bra och hoppet tändes hos dem båda. Men när vårterminen kom stannade han hemma allt oftare från skolan. Han skyllde på än det ena än det andra. Hon tyckte nog att han luktade alkohol ibland, men det förnekade han bestämt. Slutligen kunde han inte förneka det längre. Han hade börjat dricka igen. Nya försök, nya återfall! Proceduren upprepades! Gång efter annan! Av Gud syntes inte ett spår!

     Det märkliga var att hon fortfarande fick hjärtklappning när hon såg honom komma emot sig. Men än mer klappade hjärtat för den lille pojken med sitt ljusa hår och sina gröna ögon. När han slog sina runda armar runt hennes hals var hon såld. När det gällde pojkens far gav hon slutligen upp. En dag försvann hon. Det var på sommaren. Hon hade fått ett arbete nära deras hemstad i Mellansverige. Han ställdes inför fullbordat faktum.

     Hon tog deras barn och försvann. Han hade supit bort sin son. Han hade supit bort det käraste han hade!



Kände du verkligen inte
att någon enda
behövde dig?
Trodde du verkligen inte
att du svek någon enda?
Tyckte du
att du själv var så liten
att du slapp förklara dig?

                 (Åsa Jinder) 










Kommentarer

  1. Jag är själv uppvuxen med en pappa som var alkoholist. Min duktiga, snälla, omtänksamma pappa dukade under för spriten och dog, bara 49 år gammal och lämnade mamma med 3 tonårsdöttrar. Att hon orkade! Vi tre döttrar blev nog för alltid lite socialt handikappade och lärde oss att aldrig knyta några närmare kontakter, att hålla oss på vår kant.

    http://stenstugu.com/wp/veckans-bloggtema-alkohol/

    Hoppas att du har en skön torsdag!
    Kram, Ingrid

    SvaraRadera
  2. Samma här Ingrid, och ju äldre jag blir desto mer uppskattar jag min mamma. Herre Gud vilken kvinna hon var! Vi fick mycket kärlek och det tror jag är så viktigt. Vad jag lärde mig var att jag alltid ska ta hand om allt och alla, vilket kan vara otroligt tungt! I mitt yrkesverksamma liv har jag jobbat mycket med grupper för barn till missbrukare. I motsats till vad man kan tro, så är det det mest givande och roliga arbete jag gjort! Kram till dig!

    SvaraRadera
  3. Tack Ingrid för att jag fick läsa din Stenstugu-blogg. Vilket fint inlägg och fina kommentarer. Vi är många som synes!

    SvaraRadera
  4. En berättelse där man verkligen sitter och kämpar med gråten. Många barn lever inte så skyddat och ombonat som man önskar. Trots det är det förvånansvärt många som klarar sig väldigt bra i vuxenlivet...åtminstone utåt. Hur de känner sig inombords vet de bara själva. Kram

    SvaraRadera
  5. Jag tror det viktiga är att man kan prata med någon enda person, och att man får kärlek från något håll. Då klarar man sig!
    Ha en skön fredag!

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Måndagstankar i v. 30

Röksignaler

Fem en fredag v. 8: Teambuildning