Många bäckar små.....

Det orange kuvertet har kommit. Och jag har fått mer pengar att röra mig med. Hela 229:-/månad. Jag vet inte vad  jag ska hitta på för utsvävningar nu? Det gäller ju att sätta Guldkant på tillvaron! Kanske
ska jag lyxa till med en chokladkaka! Och en god kopp kaffe på lokal! Mmm, mycket man skulle vilja! Men vadå? Räcker det inte till så mycket? Neej, så kan det nog vara! Skulle nog vilja kalla det för kaffepengar.


Idag är det exakt nio år sedan jag gick i pension, efter 47 år i arbetslivet. En ny era i livet, som jag faktiskt såg fram emot. Tänk att äntligen få göra precis vad jag själv ville, gå i säng när jag ville, sova hur länge jag ville på morgonen, lufsa omkring i morgonrock hela dagen om jag så skulle vilja. Jag såg verkligen fram emot mitt liv som pensionär. Varje måndag, det sista året innan pensionen, klev jag in på jobbet och sa: "Nu är det bara 42 (eller hur många det nu var) veckor kvar, tjejer!" Och det var absolut inte så att jag vantrivdes! Jag hade världens roligaste jobb och underbara arbetskamrater, för att inte tala om de människor som jag jobbade för/med. Neej, jag längtade efter friheten!

Ett antal år innan frågade en av mina goda vänner mig om jag hade sparat pengar inför den kommande pensioneringen. Det hade jag naturligtvis inte haft en tanke på. Efter många år som ensamstående mamma och som dessutom läst in två högskoleutbildningar med tillhörande studielån, så hade det inte funnits så mycket att spara av. Nu slogs jag av eftertankens kranka blekhet. Jag borde ju åtminstone ha sparat ihop till min begravning!!! 😕 Sagt och gjort! Jag gick ur "facket" och satte in de pengarna på ett sparkonto i stället. Och vips så hade jag min begravning, och lite till, som i en liten ask (kista)! 😜 (Jag hade ett arbete där jag visste att jag inte skulle bli arbetslös de där sista 4-5 åren!) Dessutom såg jag till att vara helt skuldfri när frihetens timme slog!


Men visst blev det en omställning rent ekonomiskt också! Nu skulle jag klara mig på ca 60 % av den inkomst jag haft, och kostnaderna var ju de samma. Visserligen kostar det mer att vara i aktivt arbete, både vad gäller mat, kläder och resekostnader, mot när man går hemma. Men för övrigt var de fasta kostnaderna de samma. Och då får man börja tänka om. Bilen, behöver jag den? Ja, eftersom jag bor på landet och ingen kollektivtrafik finns så är den ett måste. Lokaltidningen? Nej, bort med den! Fasta telefonen? Bort med den! Mobilen får duga, även om jag hör sämre i den p.g.a. min hörselnedsättning. Sådana här överväganden gjorde jag hela tiden. Jag började t.o.m. dela på alla tuber och plastflaskor med olika slags krämer, för att utnyttja det allra sista på botten. Ni vet väl att när man inte kan klämma ut mer ur en tandkrämstub, så finns det tandkräm kvar i tuben till minst tio ytterligare borstningar! Jag blev väldigt uppfinningsrik!


Dessutom började jag köpa de kläder (inte underkläder och skor) som jag behövde i Second Hand-butiker. Där köper jag förresten också gardiner. Det är även bra för miljön att återanvända saker! De här besparingarna gör också att jag kan unna mig saker som jag verkligen vill, som att resa då och då t.ex. Måste dock säga att min sista resa tärde hårt på "begravningskassan". Men efter att ha tvekat inför resan med tanke på det, så sa sonen skrattande: "Du ska se att du kommer nog ner i jorden, när den dagen kommer, även om du hänger med till Taiwan! Det får väl jag se till!" Så då hängde jag med! 😁 

Till all lycka så bor jag väldigt billigt i en underbar liten lägenhet, som jag hyr en halvmil utanför stan. Men som sagt var så är jag i behov av bil, och det kommer väl en dag då jag inte kan köra längre, och då vet jag inte hur det blir. Jag vill inte bli beroende av andra, och samtidigt så blir det inte lätt att få en lägenhet inne i stan som kostar under 7-8000:-/månad, och det har jag helt enkelt inte råd med. Därför skrämmer det mig också när våra politiker pratar om att det ska bli fri hyressättning i nybyggnationer. Vem i herrans namn ska ha råd att bo där, när en liten tvåa redan nu kostar 10-11000:-/månad? Det är nästan lika mycket som hela min pension!

Det tillkommer ju också så mycket annat när man blir äldre. Själv var jag tvungen att skaffa mig en hörapparat för några år sedan. Och bara batterierna kostar en hel del. Batterierna håller i 7-10 dagar, och förpackningarna innehåller 6 batterier. På apoteket kostar en sådan förpackning 54:-, men går man ut på nätet (vilket tarvar att man har en dator) så kan man få de betydligt billigare. Det senaste företaget som jag hittade heter Trygg Hörsel, och om jag köpte 10 förpackningar så blev kostnaden 24:90/förp. Och det är precis samma märke!

Förutom att hörseln har blivit sämre, så har jag också drabbats av tandlossning. Så hela förra året har jag gått hos en specialklinik i Uppsala, och där emellan hos tandhygienist och tandläkare här i stan, vilket inneburit en kostnad på över 10.000:- efter de subventioneringar som finns att få. Och fortsättning följer. Men det är tur att man kan få hjälp när sådant här inträffar!


I den här idyllen bor jag. Det är min altan utanför vardagsrummet och ovanför är mina två sovrumsfönster. Det smala fönstret t.h. är badrumsfönstret, bakom snöhögen skymtar en bit av matrumsfönstret och på framsidan är entrédörren och köksfönstret.

Den fria hyressättningen är så klart ingen stor grej för våra politiker. De är så oerhört långt från verkligheten. De kan nog inte tänka sig hur knepigt det kan vara att behöva vända på vart enda öre. Jag läste i höstas att riksdagsledmötenas arvoden skulle höjas med 1600:-/månad. Det innebar att deras lön höjts med 4500:-/månad under den senaste 3-års perioden och ger dem en lön på ca 70.000/månad. Till det kommer också andra förmåner som de givit sig själva, i form av traktamenten, fria resor, fria övernattningslägenheter centralt i Stockholm m.m. Ministrar och ordföranden i olika utskott tjänar betydligt mer så klart. Stefan Lövéns lön är på 172.000:-/mån. Min pension har höjts med 851:-/månad under de senaste 3 åren. 

I går stod det i tidningen om den politiskt tillsatta stadsdirektören i Stockholms stad, som fick avgå efter det senaste valet i höstas, med en fallskärm på (efter fyra år) 4,3 miljoner. Dessutom fick hon behålla sin lön, 180.500:-/månad, i ytterligare ett år utan att behöva göra ett dyft. Hon skall bara stå till förfogande i fall den nya majoriteten behöver hennes tjänster! Sammanlagt blir det 6,5 miljoner!

Det är sällan jag blir arg, men sådana här orättvisor kan göra mig riktigt förbannad. Det är okey att heltidspolitiker ska ha en bra lön för ett slitigt jobb. Men de ger sig själva så många andra förmåner, medan det dras in på dem som bäst behöver det. Det borde göras en genomgång och revidering av de förmåner som utgår och hur många politiker det behövs i riksdagen. Jag tror att man skulle kunna minska antalet med minst 100 personer.

Fallskärmar och pensioner skulle också nagelfaras. Det kan inte vara meningen att folket ska betala en livslång pension till dem som suttit några år i riksdagen. De skulle möjligtvis kunna få behålla sin lön i något år och sedan borde A-kassan gälla för dem också, och speciellt om de slutar på eget initiativ. Och det här med politiska vildar skulle inte heller få förekomma. Har man betett sig så att man blir utesluten ur ett parti, så ska man inte kunna sitta kvar i riksdagen under flera år och få betalt av oss! 

Nej hör ni! Det här blev ju rena klagovisan! Jag är faktiskt ganska nöjd med livet, kanske delvis beroende på att det mesta av begravningspengarna gått åt till resor under föregående år. Förutom vår resa till Taiwan så var jag ju också med goda vänner på resa, först till Kroatien med Kerstin och sedan till Lofoten med Sture. Och så sant som det är sagt; Jag kommer nog ner i jorden när den tiden är inne, men vem vet när jag åker på äventyr med goda vänner igen!













Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Måndagstankar i v. 30

Röksignaler

Fem en fredag v. 8: Teambuildning