Ett reseminne
För närmare bestämt 20 år sedan reste jag till New Zealand med min "extra-dotter", Veronica. Vi skulle bl.a. hälsa på en familj, vars son tillbringat några år i vår lilla stad som rugbyspelare. Fem veckor tillbringade vi där. Vi åkte runt på både norra och södra ön, ibland med sällskap och ibland själva. Det är ett underbart vackert land, med otroligt gästvänliga människor.
Cornwall Park by night
Sista dagarna av semestern tillbringade vi hos Kevin i Auckland. Där ligger One Tree Hill, en vulkankägla med storslagen utsikt, belägen i Cornwall Park. Där på kullens topp ligger sir John Logan Campbell, "Aucklands fader" (enligt resebroschyrerna) begravd, inte långt från den obelisk han lät uppföra som en hyllning till det maoriska folket. Dit upp ville vi innan återresan till Sverige.
Sagt och gjort! Det var Mitchels tur att laga mat så vi tänkte passa på att ta en tur till One Tree Hill under tiden. Vi gav oss iväg halv sju och beräknades vara tillbaks till middagen en timme senare. Väl framme i Cornwall Park parkerade vi bilen och begav oss vidare till fots. Det var många människor som rörde sig i parken. Man joggade, promenerade, rastade hundar eller var helt enkelt där i samma ärende som oss; att ta sig upp till kullens topp för att bese utsikten över Auckland. Utspridda över kullarna gick fåren bräkande omkring och åt av den saftiga grönskan.
Vi följde strömmen, och gick och gick. Vi tyckte nog att det tog lite tid, och att vi kom längre och längre bort från vårt mål, men enligt Kevin var vi på rätt väg. Det visade sig slutligen att vi hamnat på baksidan av kullen, vid en liten restaurang (som var stängd), och den enda vägen var den som vi just kommit på. Och den tog slut där! De enda människorna som fanns där förutom oss, upptäckte vi nu, var ett japansk par i min ålder, han klädd i kostym och hon i liten dräkt med nätta promenadskor.
Om vi lutade våra huvuden bakåt så kunde vi se obelisken på kullens topp. Vad gör vi nu? "Vi går rakt upp här," sa Kevin. Okey, vi ville ju inte vara sämre, så vi klev över det första fårstäng-
slet, rakt in bland fårskiten. Det japanska paret tittade frågande upp mot oss, och vi vinkade åt dem att följa med, vilket de också gjorde.
Kevin, som är rugbytränare, tog vägen rakt upp, som en riktig bergsbestigare. Vi försökte tappert hänga med i våra sandaler. Till slut blev det för branta stigningar för oss andra, så vi "gick på skrå" bland fåren. De stirrade på oss med uppskrämda ögon och drog sig förvirrat undan. Bakom oss flåsade det japanska paret, men vi kämpade alla tappert på!
Slutligen nådde vi vårt mål, efter att på sluttampen ha hävt oss över en stenmur, trots att vi såg den mer lätt-tillgängliga asfaltsvägen lite längre fram. Ska det vá så ska det! Belöningen för allt vårt slit var den hänförande utsikten och att äntligen vara uppe på One Tree Hill. Det japanska paret kom fram och tackade oss innan de begav sig neråt igen. Vi begav oss också ner så småningom, men nu tog vi den asfalterade vägen. Betydligt lättare, men alls inte lika spännande. Trodde vi!
Mörkret föll snabbt, och vi började få lite svårt att orientera oss. Till saken hör att man inte har så många gatlyktor på Nya Zeeland, som vi har här hemma. Närmare bestämt inga, i denna för övrigt förnämliga park. Nåväl, vi följde vägen och mötte här och där en och annan skuggfigur. Men...… vår bil!? Var fanns den?
Tack vare Veronicas goda lokalsinne så hittade vi den slutligen, på en för övrigt tom parkerings-plats. Glada i hågen kröp vi in i bilens trygghet och körde iväg. Döm om vår förskräckelse när vi blev varse att parken bommade igen, alltså faktiskt fällde ner och låste bommar, klockan nio på kvällen. Nu var klockan kvart över nio. Vi var inlåsta i Cornwall Park!!
Efter mycket virrande för att eventuellt finna en öppen väg ut ur parken, följde vi efter ljusen från en annan, som vi trodde, lika förvirrad grindletare. Till all lycka visade det sig vara "nattvakten" som åkte runt och låste, och som just skulle ge sig av därifrån. Han släppte ut oss. Vi var fria!
Hemma hos Kevin stod den nu kalla middagen på bordet, övertäckt med dukar. Huset var tyst! Alla hade gått till sängs! Kevin ville helst inte prata om det som hänt, men för oss blev det här ett roligt och oförglömligt minne!
Sista dagen på Nya Zeeland hittade jag en tavla föreställande just One Tree Hill. Jag kunde helt enkelt inte låta bli att köpa den!
Cornwall Park by night
Sista dagarna av semestern tillbringade vi hos Kevin i Auckland. Där ligger One Tree Hill, en vulkankägla med storslagen utsikt, belägen i Cornwall Park. Där på kullens topp ligger sir John Logan Campbell, "Aucklands fader" (enligt resebroschyrerna) begravd, inte långt från den obelisk han lät uppföra som en hyllning till det maoriska folket. Dit upp ville vi innan återresan till Sverige.
Sagt och gjort! Det var Mitchels tur att laga mat så vi tänkte passa på att ta en tur till One Tree Hill under tiden. Vi gav oss iväg halv sju och beräknades vara tillbaks till middagen en timme senare. Väl framme i Cornwall Park parkerade vi bilen och begav oss vidare till fots. Det var många människor som rörde sig i parken. Man joggade, promenerade, rastade hundar eller var helt enkelt där i samma ärende som oss; att ta sig upp till kullens topp för att bese utsikten över Auckland. Utspridda över kullarna gick fåren bräkande omkring och åt av den saftiga grönskan.
Vi följde strömmen, och gick och gick. Vi tyckte nog att det tog lite tid, och att vi kom längre och längre bort från vårt mål, men enligt Kevin var vi på rätt väg. Det visade sig slutligen att vi hamnat på baksidan av kullen, vid en liten restaurang (som var stängd), och den enda vägen var den som vi just kommit på. Och den tog slut där! De enda människorna som fanns där förutom oss, upptäckte vi nu, var ett japansk par i min ålder, han klädd i kostym och hon i liten dräkt med nätta promenadskor.
Om vi lutade våra huvuden bakåt så kunde vi se obelisken på kullens topp. Vad gör vi nu? "Vi går rakt upp här," sa Kevin. Okey, vi ville ju inte vara sämre, så vi klev över det första fårstäng-
slet, rakt in bland fårskiten. Det japanska paret tittade frågande upp mot oss, och vi vinkade åt dem att följa med, vilket de också gjorde.
Kevin, som är rugbytränare, tog vägen rakt upp, som en riktig bergsbestigare. Vi försökte tappert hänga med i våra sandaler. Till slut blev det för branta stigningar för oss andra, så vi "gick på skrå" bland fåren. De stirrade på oss med uppskrämda ögon och drog sig förvirrat undan. Bakom oss flåsade det japanska paret, men vi kämpade alla tappert på!
Slutligen nådde vi vårt mål, efter att på sluttampen ha hävt oss över en stenmur, trots att vi såg den mer lätt-tillgängliga asfaltsvägen lite längre fram. Ska det vá så ska det! Belöningen för allt vårt slit var den hänförande utsikten och att äntligen vara uppe på One Tree Hill. Det japanska paret kom fram och tackade oss innan de begav sig neråt igen. Vi begav oss också ner så småningom, men nu tog vi den asfalterade vägen. Betydligt lättare, men alls inte lika spännande. Trodde vi!
Mörkret föll snabbt, och vi började få lite svårt att orientera oss. Till saken hör att man inte har så många gatlyktor på Nya Zeeland, som vi har här hemma. Närmare bestämt inga, i denna för övrigt förnämliga park. Nåväl, vi följde vägen och mötte här och där en och annan skuggfigur. Men...… vår bil!? Var fanns den?
Tack vare Veronicas goda lokalsinne så hittade vi den slutligen, på en för övrigt tom parkerings-plats. Glada i hågen kröp vi in i bilens trygghet och körde iväg. Döm om vår förskräckelse när vi blev varse att parken bommade igen, alltså faktiskt fällde ner och låste bommar, klockan nio på kvällen. Nu var klockan kvart över nio. Vi var inlåsta i Cornwall Park!!
Efter mycket virrande för att eventuellt finna en öppen väg ut ur parken, följde vi efter ljusen från en annan, som vi trodde, lika förvirrad grindletare. Till all lycka visade det sig vara "nattvakten" som åkte runt och låste, och som just skulle ge sig av därifrån. Han släppte ut oss. Vi var fria!
Hemma hos Kevin stod den nu kalla middagen på bordet, övertäckt med dukar. Huset var tyst! Alla hade gått till sängs! Kevin ville helst inte prata om det som hänt, men för oss blev det här ett roligt och oförglömligt minne!
Sista dagen på Nya Zeeland hittade jag en tavla föreställande just One Tree Hill. Jag kunde helt enkelt inte låta bli att köpa den!
Vilken fantastisk berättelse! Du verkar att vara väldigt modig som ger dig ut på sådana äventyr. New Zeeland måste ha varit ett fantastiskt resmål. Jag har en mailvän där och hon skickar bilder lite då och då. Att resa är underbart. Ha det bra.
SvaraRaderaDet var Veronica som ville ha mig med, och då kan man ju inte säga nej! ;D Ja, det var ett fantastiskt land med en fascinerande kultur. Veronica försökte få mig att hoppa Bungy Jump också, men där tog min medgörlighet slut! Här är det strålande solsken idag. Hoppas solen skiner lika fint hos dig! Ha en bra dag!
SvaraRaderaWow, vilken resa! Det kändes ju lite sent att ge sig iväg kl halv sju men det var väl inte långt o skulle bli ett bra dagsavslut kan jag tro. När du sen beskriver hur ni gick o ändå kom längre ifrån målet börjar man ju fundera; vad är klockan? Ni verkar ju beslutsamma om att inte ge upp så ni hade ju koll tydligen och det lyckades ju till slut även om det var lite onödigt spännande på slutet. När jag läser din berättelse så dyker det upp minnen hos mig där genvägarna inte varit så smarta. En gång i Skottland och en gång i Stekenjokk men va tusan, hur mycket har man inte gått o sen inte kommer ihåg det så här 20-30 år senare? Allt gick ju bra och det blev en bra story. Det vore väl nästan lite tråkigt om allt höll tidsplaner osv? Då har man nog säkrat upp lite för mycket. 😁😁
SvaraRaderaVi skulle bara upp på toppen av kullen och kolla utsikten, och Kevin "visste ju precis hur lång tid det tog och vilken väg man gick", och det var därför han inte ville prata om det efteråt. Nya Zealand-resan har jag inte renskrivit som jag gjort med mina andra resor. Det var i den vevan då jag började må dåligt, så orken fanns inte. Vid min pågående vindsröjning hittade jag en hel kasse full med bilder, broschyrer och inte minst dagboken. Det var SÅ himla kul att gå igenom kassen. Ska nog bli ett album där också! Skriv ner dina berättelser du också! Det är kul att läsa! Kram!
SvaraRaderaKillgissade han kanske? 😜
Radera