Nu och då eller då och nu....

Härom dagen fick jag en inbjudan till retreat från Svenska Kyrkan. Under många år har de anordnat retreater, en dag på våren och en på hösten. Eftersom lokalerna där det äger rum har renoverats så har det varit något års uppehåll, men nu är det dags igen. Den här gången förkortat till eftermiddag/kväll. Har inte bestämt mig för att gå ännu, men det är en otroligt fin upplevelse.

Tidigare gånger har vi samlats redan på morgonen, och under dagen ätit både frukost, lunch och kvällsmål tillsammans. Den här gången samlas man och fikar och sedan går man in i tystnaden. Fram emot kvällningen äter man soppa och bröd tillsammans.

Retreaten brukar vara upplagd så att ledaren ger en kort introduktion om vad som komma skall, och eventuellt tema för dagen, följt av en kort andakt. Därefter lägger var och en upp tiden som man vill. Jag kan läsa, måla, skriva eller bara vara. Det finns platser iordningställda så att man kan ligga och vila om man så önskar. Var och en gör det man mår bra av, helt enkelt. Frivilliga gemensamma meditationer finns också att tillgå. Då plingar ledaren i en liten klocka för samling. Själv har jag skrivit ganska mycket under dessa sessioner.

Kvällen före en retreat, för många år sedan, ringde min systerson. Jag berättade för honom att jag skulle på retreat följande dag. Han kunde inte för sitt liv begripa varför jag skulle gå till kyrkan och vara där en hel dag för att sitta tyst! Det kunde jag väl lika gärna göra hemma, tyckte han, sitta tyst! Men det är en viss skillnad på att vara tyst hemma, och att vara det tillsammans med andra. Temat för den dagen var Längtan, och jag har bl.a. skrivit följande gällande längtan:

Temat för dagen är Längtan. Längtan...…. Vad är min längtan? Vad är min längtan? Vad är min längtan?

     Längtan finns på så många plan!! Min längtan är att känna harmoni och tillfredsställelse med livet. Gör jag det? Ja, på det stora hela gör jag nog det. Jag har människor runt omkring mig som jag älskar och som älskar mig. Jag önskar att jag skulle hinna med dom på ett annat vis. Men det kommer den dag då jag har all tid i världen till det. För om drygt ett år går jag i pension, och då finns ju tiden där. Men då är min längtan att de allra närmaste (mitt hjärta) skulle finnas närmare rent geografiskt. Och man vet ju aldrig, det kanske blir så då.

     För att återgå till harmonin och tillfredsställelsen i livet, så har jag ett arbete som jag trivs med. Så det är inte så att; jag får väl stå ut ett år till....pust, pust, stånk och stön. Nej, i mångt och mycket tycker jag nog att jag har ett alltför roligt arbete. Det tar mycket kraft då och jag känner faktiskt att jag har gjort mitt på arbetsmarknaden rent fysiskt och psykiskt. Därför ska det verkligen bli skönt att gå i pension. Det är vad jag tror nu!?! Jag kanske kommer att ledas ihjäl! Men det tror jag inte. Det är så mycket jag vill hinna göra innan livet tar slut.

Den kosmiska katedralen

     Min Gudslängtan då? Hur är det med den? Min Gud finns där ju, inom oss alla, i kärleken till varandra, i omsorgen om allt levande. För mig är det Gud! Och finns Gud så behöver jag inte längta. Det känns bra!

Så skrev jag då, för många år sedan. Och hur blev det då? Ja jag har aldrig för en sekund längtat tillbaks till arbetslivet. Men fortfarande, efter så många år, träffas vi arbetskamrater två gånger om året. Det blir många glada skratt! Jag har inte heller känt någon leda av att vara panchis. Tvärtom får man lägga band på sig för att inte vilja för mycket.

Det är till och med så, att dom som står mitt hjärta närmast har flyttat tillbaka till Sverige, och bor i samma stad som mig. Och Gud då? Jo, enligt mig så finns han ju där, inom var och en av oss! Det är det jag tror att Jesus predikade om, kärleken mellan oss människor, och det gjorde honom livsfarlig!

Det här ordspråket tar jag fram nu och då!

Temat för vårens retreat är: Kärlek med ditt ljus kom. Och det behöver verkligen komma kärlek till vår värld just nu, efter alla diskussioner och skriverier om IS-återvändare och med tanke på  terrorist-attentatet i Nya Zealand. Vad jag tycker i båda dessa fall, ska jag inte uttrycka här och nu!! Men inom vissa människor tycks inte kärleken ha hittat in!