Ensamhet...

Känner mig tagen av min senast lästa bok, I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv, av Tom Malmquist. Det är en så´n stark berättelse om sorg och ensamhet. Ensamhet, trots att man är omgiven av släkt och vänner.

Som baksidesskrift på boken kan man läsa följande:

    

 "Tom och Karin väntar sitt första barn när Karin plötsligt insjuknar och måste föras till sjukhus. Barnet tas ut med kejsarsnitt och som i en mardröm springer Tom i kulvertarna under Karolinska sjukhuset, mellan intensivvårdsavdelningen och Neonatalen; mellan liv och död.

     När han återvänder hem är det utan Karin, ensam med ett spädbarn och en chockartad sorg. Några månader senare dör också hans egen pappa, som han hela sitt liv haft ett komplicerat förhållande till.

     I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv är en rå och vacker bok om ett år som förändrade allt. En berättelse om förlust, föräldraskap och det liv vi lever, ögonblick för ögonblick."

Den här boken griper verkligen tag i mig. Jag tycker mig känna ensamheten där han befinner sig i sin sorgebubbla tillsammans med sitt lilla barn. Han har släkt och vänner som finns där för honom, men ingen når riktigt in. Det som får honom att orka är lilla Livia. Men även där får han kämpa, då Karin och han inte var gifta med varandra. De hade varit ett par i tio år, men plötsligt ifrågasätts det om han är pappa till barnet. Ja, det var en lång process innan han fick rätten till sitt barn. Och detta mitt i sorgen! Att även hans far gick bort några månader senare gjorde inte livet lättare. Tom är verkligen en kämpe i mina ögon! 

Det här hände 2012. I dagarna läste jag att Tom har hittat en ny kvinna att dela sitt liv med. En kvinna som även hon mist sin livspartner genom dödsfall. Jag kände mig så glad när jag läste att de hittat varandra, precis som om jag kände honom!

På tal om ensamhet så kan det vara så mycket. Jag tror att man kan känna sig mer ensam om man levt länge i ett förhållande, och den ena parten försvinner av någon anledning. Det kan vara på grund av skilsmässa, sjukdom eller dödsfall. Har man, som jag, levt ensam under många år så är man van vid det, vilket absolut inte innebär att man aldrig känner sig ensam. Men jag tror också att man ibland kan känna sig mer ensam i en tvåsamhet, när den inte är bra, än i ett singelliv.

Min mamma klagade alltid, på äldre da´r, över att hon var så ensam. Jag blev lite irriterad på henne! Hon hade flera vänner som besökte henne, vi döttrar (i alla fall jag) var hos henne minst en gång i veckan, hon hade hemsamarit som kom två gånger per dag, för att inte tala om min son som smet upp till mormor både nu och då. Hans skola låg bara rakt över gatan, och de två hade ett alldeles speciellt förhållande.

Idag kan jag förstå henne på ett helt annat sätt. Hon hade blivit ensam efter att min pappa "som inte var riktig" hade dött, själv levde/lever jag i en självvald ensamhet. Och trots det, så kan jag känna mig oerhört ensam ibland. Alla har sitt, och här är jag! Till saken hör också att jag är oerhört rädd för att tränga mig på, att ligga någon till last, vilket har med min uppväxt att göra. Jag ska minsann visa att jag klarar mig själv! På gott och ont!

Det bästa med ensamheten är att jag själv bestämmer. Jag bestämmer när jag ska gå upp, gå till sängs, när eller om jag ska äta. Jag bestämmer helt enkelt över mitt liv. Men, ibland skulle det vara skönt att ha någon att diskutera saker/händelser med, att älta, att leta efter likheter hos barnbarnen, att prata om aktiviteter som man upplever. Samtidigt är det väldigt skönt att få strosa runt hur länge jag vill på t.ex. en utställning, utan att behöva kolla om den andre ledsnat. Men...jag skulle ju också vilja ha någon att prata med om vad jag upplever där och då! Ambivalent? Ja!

Men både som ensamstående och i parförhållanden så gäller det att fylla livet med människor och aktiviteter som är meningsfulla för just mig/oss. I dagsläget skulle jag bli tokig av att ha någon boendes hos mig. Jag blir ju till och med irriterad på Selma (katten) som tränger sig in här så fort jag öppnar dörrren! (Tilläggas bör, att jag tror inte heller att någon skulle stå ut med att bo ihop med mig! Man får så´na ungkarlsvanor när man lever ensam!)