Resan mot Utbrändheten
Vår största kvinnliga armbryterska, Heidi Andersson, kommer från Ensamheten. Ensamheten är en liten plats i Storumans kommun. Men ensamheten är också ett tillstånd. Utbrändheten är, mig veterligt, inte en plats någonstans, utan det är enbart ett tillstånd. Ett tillstånd som jag hamnade i för snart 20 år sedan, men där sviterna av det tillståndet fortfarande lever kvar inom mig.
Nu har jag börjat skriva min berättelse om resan mot Utbrändheten. En resa som liksom alla andra resor jag gjort bestått av planering, genomförande och bearbetning. På så sätt upplever jag varje resa tre gånger. Skillnaden är att de här tre stegen varit medvetet gjorda då, och varje steg har tagits under en begränsad tid av några veckor.
I resan mot Utbrändheten bara hände det och plötsligt var jag där. Det är bara den sista av de tre punkterna, bearbetningen, som är planerad genom att jag bestämt mig för att skriva om det. De två första stegen har, på gott och ont, tagit åratal av mitt liv. Kanhända kommer jag att skriva mer om det här på bloggen, men det får vi se.
Så går Påsken mot sitt slut! Den här lilla gruppen förgyllde min dag i torsdags. De skulle vidare till Blåkulla, så det blev bara en kort visit för att hämta lite färdkost.
Nu har jag börjat skriva min berättelse om resan mot Utbrändheten. En resa som liksom alla andra resor jag gjort bestått av planering, genomförande och bearbetning. På så sätt upplever jag varje resa tre gånger. Skillnaden är att de här tre stegen varit medvetet gjorda då, och varje steg har tagits under en begränsad tid av några veckor.
I resan mot Utbrändheten bara hände det och plötsligt var jag där. Det är bara den sista av de tre punkterna, bearbetningen, som är planerad genom att jag bestämt mig för att skriva om det. De två första stegen har, på gott och ont, tagit åratal av mitt liv. Kanhända kommer jag att skriva mer om det här på bloggen, men det får vi se.
Så går Påsken mot sitt slut! Den här lilla gruppen förgyllde min dag i torsdags. De skulle vidare till Blåkulla, så det blev bara en kort visit för att hämta lite färdkost.
Igår på Påskafton hade jag besök av familjen Hellquist. Då brukar jag anordna en liten påskrunda med frågor, både rörande Påsken och annat men också med en del klurigheter som barnen får försöka lösa. Frågorna leder slutligen fram till deras påskägg, som är gömda på olika sätt år från år. De tycker fortfarande att det här är väldigt spännande! Det är kul så länge de vågar vara barn!
Hur ska vi lösa det här då?
I år var påskäggen små, men sedan upptäckte barnen också att Påskharen
lagt ett stort gemensamt ägg till dem i bilen. Men de var helt nöjda med
de små äggen. Jag tror att det de uppskattar mest är själva äggjakten!
Glad Påsk!
På tal om något helt annat, så har jag läst ut Alex Schulmans bok "Bränn alla mina brev". Den var verkligen läsvärd och kan varmt rekommenderas.
Så tråkigt att du gjorde resan mot Utbrändheten. Den resan ska man inte behöva göra. Någon borde ha sett var du var på väg o stoppat dig. När man en gång gjort den resan så tror jag inte att man kommer tillbaka till "ursprungsplatsen" igen. Man blir lite bränd i kanterna. Trist och ledsamt. Så bra att du har många omkring dig nu som gör dina dagar roliga. Sånt stärker ändå.
SvaraRaderaJag har också läst/lyssnat på Alex Schulmans bok o håller med dig. Den är läsvärd och kan rekommenderas.
Kram
Nej, du har så rätt Ingegerd, den resan ska man inte behöva göra. Men jag kan också säga att det hade inte varit lätt att stoppa mig! Jag älskade ju mitt jobb med människor, jag älskade att lära mig nya saker, att ordna fester och överraskningar. Jag hade helt enkelt för många järn i elden, och tyckte det var för roligt, därför märkte jag aldrig vart det var på väg! Men den här resan har också lärt mig oerhört mycket. Jag är betydligt bättre på att tacka nej, även till roliga saker, jag kan se att jag duger precis som jag är och jag har framför allt sett vilka som är mina verkliga vänner. Däremot har jag en otroligt låg stresströskel, och jag är mera introvert än tidigare, men det kanske inte är någon nackdel (för andra). Men som du säger, man blir aldrig mer densamma! Kram
SvaraRaderaDet är tyvärr alldeles för många som gör den där resan mot Utbrändheten. Jag hade tur, för rektorn på min skola var uppmärksam och skickade mig på olika kurser om konsten att säga nej, och såg till att mina arbetsuppgifter blev mer mänskliga. Tyvärr hjälpte det inte helt, men jag tror att det var en stor anledning till att jag aldrig kom fram till Utbrändheten. Jag steg av några stationer tidigare. Man blir helt klart en annan människa efteråt. Var rädd om dig.
SvaraRaderaJa, jag tror att vi är många som varit på det där tåget, Gunnel. Och framför allt vi som jobbat med människor. Så bra att du klev av vid rätt hållplats! Och visst är det väl så, att man lär sig en hel del, även om det är dyrköpta erfarenheter.
SvaraRaderaJag har saknat dina inlägg. Har du varit bortrest över påsken? Ha en bra dag!
Jag har inte mått särskilt bra en tid, men nu verkar allt vara OK igen. Tack för omtanken.
RaderaDet är ju så i perioder att man mår sämre, och då gäller det verkligen att prioritera det som är viktigast. Men det är skönt att höra att du är på gång igen! Ta´t lugnt! Kram!
RaderaHej!
SvaraRaderaJag har också varit där och det går inte att tala om för den personen att man ska lugna sej. "Jag har ju så roligt", ända tills en dag jag inte hittade hem! Då förstod jag att det inte stod rätt till. Två år fick jag vara hemma och gick i samtal med en kurator, en mycket bra tjej. En väldigt bra läkare hade jag också. Men det är som du säger, man blir aldrig sej lik igen!
Kram på dej och skynda långsamt!
Inger
Läste någonstans att det är bara den som brinner som kan bli utbränd. Det ligger någonting i det! Jag hade liksom du, Inger, turen att ha en bra läkare och också en bra samtalskontakt. Men det tog många år av mitt liv, på gott och ont! Men kanske att man uppskattar livet på ett annat sätt efter en sån resa? Var rädd om dej!
SvaraRadera