Döden, döden, döden.....

Så började alltid Astrid Lindgren och hennes syster sina telefonsamtal till varandra, har jag läst någonstans. Och så var det avklarat! Sista tiden har mina tankar kretsat en del runt döden också, och det av olika anledningar. Dels har en del ur min vän- och bekantskapskrets gått bort, men också för att jag läst mycket om ensamhet, och att det faktiskt kan leda till en för tidig död. 

Döden är ett ganska tabubelagt ämne bland oss svenskar. Det kanske är så i andra länder också, vad vet jag. Barn däremot tar pratet om döden mycket mer naturligt, men det ändrar vi vuxna snabbt på. Igår skulle min sons far ha fyllt 77 år. Han avled för många år sedan och hann aldrig träffa sina barnbarn, men Mathias berättar ofta för barnen om deras farfar, och om sina egna mor/farföräldrar. Det tycker jag är så respektfullt mot både barnen och de som inte finns hos oss längre.

Hur som helst, så är Mathias och hans familj utomlands just nu. Jag fick följande meddelande igår  från Emma, 9 år:
- "Hej farmor, det är Emma igen! Eftersom farfar fyller år idag så har vi tänt ett ljus för han i en kyrka 💗 Jag hoppas han har det bra uppe i himlen och såg oss när vi tände ljusen!! Jag älskar dig. Och hälsa från mig till Munken.👍❤❤"-
Munken är Emmas hamster som är på semester hos mig! Jag blev så varm i hjärtat när jag läste meddelandet. Och inga konstigheter, farfar är ju död, men han fyller år i alla fall!

Jag minns att först när min pappa dog, och några år senare min mamma, så var det svårt att veta hur de hade velat ha det. Nu var de så pass gamla, men just det här med donation, kremering, grav eller minneslund o.s.v. Vi hade aldrig pratat om det och det kändes inte bra. Fem år efter min mammas död så pratade min bror och jag om det, och att det hade varit skönt att veta. Då kom det också upp hur vi själva skulle vilja ha det. Tre veckor senare avled min bror av en snabbt galopperande cancer! Och det var en sådan befrielse att vi hade pratat om det! Allt kändes så mycket lättare!

Av den här anledningen har jag berättat för Mathias hur jag vill ha det. Hittade också Livsarkivet på nätet, så det har jag dragit ut och fyllt i. Och nu kan jag släppa det! Mathias vet var det ligger, och jag har sagt att om dom vill göra på något annat sätt så är det helt okey. Jag är ju död då!


Och varför har mina tankar kretsat så mycket runt ensamhet och döden? Det tar jag i nästa inlägg! Nu vill jag avsluta det här inlägget med ett lååååångt citat ur boken "Så länge vi lever" av Peter Strang, som jag just läst ut. Här kommer det!!


Hur är döden - egentligen?
Hela den här boken har handlat om hur döden kan tydliggöra livet. Tänk på döden - ibland - och du kommer att förstå vad som är viktigt i livet.
     Döden är en definitiv gräns för jordelivet, det kan vi vara ense om. Men vad är döden egentligen, och hur är döden?
  • Är det så att själen får lämna kroppen och äntligen lyfta uppåt,  tyngdlös, glad och befriad?
  • Finns det en trygg gestalt som för oss över dödsskuggans dal och finns det en varm famn som väntar på oss på andra sidan?
  • Vad innebär det att lämna tiden och gå in i tidlösheten?
  • Kommer vi att träffa dem som gått före oss, får vi äntligen återförenas?
  • Är döden en evig men behaglig vila? Ett tillstånd där vi aldrig mera behöver känna oss dödströtta?
  • Finns det ett liv efter döden och är den existensen av en helt annan karaktär, där vi äntligen får svaret på att våra frågor och där vi vilar i ett ljus som är kärlek?
  • Finns det en kärleksfull Gud på den andra sidan?
  • Eller är döden det slutgiltiga avskedet från vårt sammanhang och från livet?
Jag har inga svar på dessa frågor, men jag har många tankar.

I barnboken "Adjö, herr Muffin", av Ulf Nilsson, sammanfattas tankarna på följande sätt, efter att marsvinet Herr Muffin dött och begravts i trädgården i en maskrosbädd, hans älsklingsblommor:

Nu vet du mer än vi, herr Muffin.
Nu vet du vad som händer när man dör. 
Visst är det så att antingen är döden en vila,
och då är döden ingenting att vara rädd för.
Eller så förs man någonstans
till ett evigt liv och då lever man där i lycka.
Och då är döden något att längta efter.
Varför skulle man vara rädd för döden?
Visst är det så, herr Muffin, du som vet?








Kommentarer

  1. Barn tar allt så naturligt. Jag önskar att vi vuxna också kunde tänka så. Då hade allt nog känts mycket enklare. Mina föräldrar hade tack och lov berättat för min syster och mig hur de ville ha det efter de gått bort. Båda två ligger i en minneslund. Kram

    SvaraRadera
  2. Visst känns det skönt att veta hur ens kära vill ha det. Men det gäller att börja prata om det i tid. Ju äldre vi människor blir desto känsligare är det att prata om döden. Lite märkligt är det, för det enda vi med visshet vet här i livet är att vi föds och att vi dör. Kram till dig Gunnel!

    SvaraRadera
  3. Du måste lyssna på Stina Wollter! Hon hade ju kontakt med en cancersjuk flicka, som visste att hon skulle dö och pratade med Stina om det.
    Kram Inger

    SvaraRadera
  4. Inger! Jag har precis lyssnat på Stina Wollters program här på datorn. Vilket underbart program! Jag både skrattade och grät! Kram!

    SvaraRadera
  5. Om jag går till mig själv så blir döden mindre och mindre skrämmande eller främmande ju åldre jag blir. Kanske är det så det ska vara!? Däeemot tyckte jag inte om när min Pappa talade om var ha ville begravas, inte så mycket detaljer, för honom var det viktigt vilken kyrkogård. Jag blev illa berörd. Ville helt enkelt inte tänka på den tiden han inte skulle finnas. Är det döden vi är rädda för eller är det sorgen, saknaden? Ja, den frågan kan jag inte svara på :-)

    När jag tagit upp med mina barn om hur jag vill ha det efter döden har jag märkt samma tillknäppthet hos dem. De vill inte höra talas om det! De vill inte tala om den tiden.. Trots att jag idag är fullt frisk och förmodligen har många år kvar.

    Jag vill leva många år till, om jag får behålla hälsan. Jag vill inte dö nu, men även om så skulle ske så har jag haft ett liv i med. och motgångar som alla andra, riktigt tuffa perioder - men det positiva överväger! Det är absolut det viktigaste, att jag har förmåga att kunna sätta värde på det positiva i livet.

    SvaraRadera
  6. Visst är det så Mia! Men som ung/yngre tänkte man inte så ofta på döden heller. Och ju öppnare man är i frågan, desto naturligare blir den. Själv vill jag också leva många, många år till. Men jag får väl inte bestämma det? Det är också en sak som jag tänkt på, att jag kommer mest ihåg det positiva. Klart att negativa händelser dyker upp ibland, men det positiva överväger! Ha en bra helg!

    SvaraRadera
  7. och det vet vi ju, var och en

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Ensamhet...

Fem en fredag v. 4: Isbrytare

Måndagstankar i v. 30