Liv, ensamhet, död

Livet är något lättare att prata om än döden. Men i livet ingår också ensamhet, självvald eller ofrivillig. Och det är lika svårt, om inte svårare, att prata om som döden. För många också mer skambelagt. Vem är jag, som inte har några vänner, som ingen vill ha? Att inte vara behövd, att inte fylla någon funktion, inte ingå i ett socialt sammanhang! Ofrivillig ensamhet kan göra att man känner sig otrygg, övergiven och nedstämd. Det är t.o.m. så att kroppslig smärta, enligt professor Peter Strang vid Karolinska Institutet, kan förvärras av ensamhet medan gemenskap kan lindra smärta.

Varför upptar det här mina tankar i så hög grad just nu? Dels är det så, som jag skrev i mitt in-
lägg om döden, att flera i min närhet dött under senaste året, andra har drabbats av demens-
sjukdomar eller diagnostiserats med någon cancersjukdom. Och plötsligt skrivs och pratas det om ämnet överallt i mina ögon/öron. Bland sommarpratarna pratade Anders Hansen om vikten av relationer och gemenskap, Stina Wollter pratade om relationer och döden o.s.v.

I ett nummer av PRO-tidningen nu under våren, fanns en artikel om att pensionärsorganisatio-
nerna PRO, SPF och SKPF har startat ett samarbetsprojekt som syftar till att minska ofrivillig ensamhet bland äldre. Första delen av projektet har bland annat utmynnat i ett studiematerial som ska ge stöd och tips till lokala föreningar om hur man kan motverka ofrivillig ensamhet bland äldre. 

Det här tyckte jag lät mycket intressant, så jag travade iväg till PRO och frågade om de tänkte starta studiecirkeln "Tillsammans mot ensamhet"? I så fall var jag intresserad av att delta i en sådan studiecirkel. Njaa, det hade de väl inte pratat om, och dessutom var det väldigt svårt att få ledare till alla studiecirklar, så.... Men kunde jag kanske tänka mig...?? Och plötsligt hörde jag mig själv säga att: "Jo, det skulle jag nog kunna tänka mig!"


Så det är alltså den andra anledningen till att livet, ensamheten och döden upptar mina tankar i så hög grad. Och jag borde ju vara vis av skadan, att om jag åtar mig någonting, så gör jag det ordentligt! Så nu gör jag ingenting annat (nu överdriver jag lite!) än läser om ensamhet och allt vad det innebär. Det är intressanta och skrämmande fakta som framkommer. Som till exempel att:
  • Antalet som är 65 år och äldre ökar. I dag är det 2 miljoner människor, en femtedel av Sveriges befolkning.
  • Var tredje person som är 65 år och äldre bor ensam.
  • Bland de som är 80 år och äldre är en majoritet kvinnor. Hälften av alla kvinnor är så kallade fattigpensionärer med en disponibel inkomst på 11 000 kronor eller mindre. De har ofta förlorat sin partner.
  • Två av tre är 80 år eller äldre när de dör.
  • En person över 65 år tar livet av sig varje dag. 2017 var det 122 kvinnor och 294 män som tog sina liv i denna åldersgrupp. Andelen som tar sitt liv är alltså störst bland äldre män.
  • Missbruk bland seniorer, främst kvinnor, ökar.
  • 1500 personer som är 65 år och äldre lever i hemlöshet, en ökning med 35 procent sedan 2011.
  • Psykisk ohälsa kostar Sverige ca 70 miljarder/år, förutom lidandet för de drabbade och deras anhöriga.
  • Av alla dödsfall i Sverige 2015 var det 16 procent som dog helt ensamma.
  • Och av alla begravningar är det 10 procent som inte har några sörjande/besökare.
Det är ingen rolig läsning, och det är rent bedrövligt att så många människor upplever sig ensamma, och sina liv så meningslösa. Jag läste om några äldre som träffats i livsberättelse-
grupper och dristar mig till att göra ett utdrag ur en dikt som Kicki i en av grupperna skrivit. Den säger så väldigt mycket.

Livet efter

Var det så här det skulle bli?
Var det allt?
Livet efter arbetslivet
Det liv man väntade på
När man var trött och slut

Såg fram emot att resa
Att göra en massa saker
Och börja  l e v a

Nu sitter man här
Ensam
Inga pengar att göra
den där resan
det där äventyret

Varför kan det inte räcka att glädjas
åt att sticka en mössa  eller många
mössor att ge till hemlösa
Att sitta i lugn och ro med ett korsord

Jo visst ger det en tillfredsställelse
Men ändå...….


Så står man där med all sin tid, men utan pengar och utan den dagliga kontakten med sina forna arbetskollegor. Många är frånskilda eller så har ens partner dött, och ensamheten tränger sig på. 

Till skillnad från vad man skulle kunna tro så är det inte längre bara äldre som känner sig ensamma. Forskningen visar att även yngre mår dåligt av ensamhet. Det är främst den ofrivilliga ensamheten som man har forskat på. Social isolering anses vara dubbelt så farlig som fetma, mindre hälsosamt än att inte röra på sig och lika skadlig för hälsan som alkoholism eller att röka 15 cigaretter per dag. Ensamheten innebär en ökad risk för att utveckla hjärt- kärlsjukdomar, stroke och demens. Risken ökar också för psykiska problem.

Det här var ju ingen upplyftande läsning precis! Sina sista år, i ensamhet, kanske dö ensam och att sörjas av ingen. Men just på grund av allt det här, så är det viktigt att vi tillsammans försöker dra vårt strå till stacken när det gäller ofrivillig ensamhet.


Att sedan politiker och kommunerna inte har förstått det här med förebyggande arbete gör mig både ledsen och förbannad. I vår kommun har det varit väldigt bra tidigare tycker jag. Under många år har vi över 65 kunnat gå kostnadsfritt på seniorgym, beläget på ett av våra äldreboenden. En otroligt viktig förebyggande aktivitet för alla som har olika rörelsehandikapp. För två år sedan drogs det in med motiveringen att det bara var de med läkarintyg som fick gå där. Då lokalerna därmed stod tomma efter klockan 16 på dagarna, så gick föreningen Aktiva Seniorer in och frågade om de kunde få tiden mellan 16-18 för sina medlemmar, vilket beviljades. Intresserade medlemmar fick en kortare introduktion för att kunna stå som ledare på gymmet, och det har fungerat bra. 

En annan verksamhet som hjälpt många ut ur ensamheten är de Träffpunkter som finns ute på våra äldreboenden. I början av året var det tal om att även de skulle tas bort, men efter att protestlistor med över 2000 namnunderskrifter  kommit in till kommunen lades det på is. I måndags tog man beslut, på ett extrainsatt möte, om att lägga ner alla Träffpunkter i kommunen, med förslag om att frivilligorganisationer kunde ta över verksamheterna i centrala staden! Det är alltså vi, som har arbetat i hela vårt liv, som nu ska gå in och ta över alla förebyggande verksamheter för de äldre som mår sämst i vårt samhälle! Skäms politiker!



Kommentarer

  1. Det var verkligen trist läsning idag, men mycket intressant och viktig. Att vara ensam när man själv vill är skönt, men att alltid vara ensam och aldrig ha någon att prata med eller göra saker tillsammans med är hemskt. Det är mycket underligt att så fort det gäller äldre människor så är det inte så många som reagerar om det blir försämringar. Har inte alla förstått att de blir äldre, om de har tur? En vacker dag hamnar de med i den gruppen som det inte satsas något på, så det hade kanske varit bra att engagera sig lite i god tid. Kram

    SvaraRadera
  2. Ja visst är det trist läsning! Det är ju stor skillnad mellan självvald och ofrivillig ensamhet, och jag hade nog inte riktigt trott att en så hög andel var ofrivilligt ensamma. De som är det går ju inte heller med i föreningar eller söker sig ut själva. Man hamnar på något sätt i ett dödläge! I flera bemärkelser kanske! Ska bli intressant att se hur många som är intresserade av en studiecirkel om just detta. Men nu går vi ut i solen/skuggan en stund och njuter! Kram!

    SvaraRadera
  3. Åh vad jag önskar dig lycka till med att vara ledare i det ämnet! Vem bättre än du kan få till något bra av det? Du är absolut rätt person, tror jag, utan att känna dig.

    Frivillig ensamhet är helt OK, men ofrivillig, den är tärande och ohälsosam, precis som du skriver. Ekonomin är viktig. För den som har väldigt dålig pension, ensam och inga besparingar är det inte lätt att ta sig ur ensamheten, misstänker jag. Allt kostar pengar. Allt handlar om pengar i vårt samhälle, nästan i alla fall. Det kan låsa in den ensamme än mer.... För den som har pengar finns det möjligheter, tror jag. Ja, det krävs litet initiativförmåga också. Gå med i en förening, delta i olika aktiviteter osv... Det ger sällskap för stunden, men den djupa ensamheten kan förstås kännas lika djup ändå. Att träffa någon som man kan känna förtrolighet med, att ha ungefär samma syn på livet, eller intresse eller något annat som knyter till djupare vänskap är förstås svårare. Men kommer man ut ur den totala ensamheten och träffar andra människor är förstås första steget.

    Som sagt, jag önskar dig verkligen lycka till!

    SvaraRadera
  4. Tack Mia, vad glad jag blir. Men det vill till att "eldsjälarna" anmäler sig till studiecirkeln! Då tror jag det kan bli nå´t bra av det hela! Ha en bra dag!

    SvaraRadera
  5. Vilket fantastiskt initiativ av dig att anmäla dig som ledare. "Tillasmmans mot ensamhet" borde verkligen vara en studiecirkel som alla orter borde ha.

    Jag har pratat med politikerna om att vi här i Östersund inte ens får pensionärsrabatt för att åka stadsbuss. För tänk så många äldre som inte kan träffa bekanta, speciellt vintertid. Och sitter då kvar ensamma i sina lägenheter eller hus. På grund av ekonomin eller kroppsliga krämpor. (Medan ungdomarna får gratis busskort. De unga, som är rörliga, har bättre balans, ser och hör, har ork, har telefoner med alla möjliga funktioner till att "mötas").

    Visst är det snett? Ännu så länge är jag rörlig och har också råd att åka buss om jag vill. Och det är ju bra att använda kroppen, men det är det också för ungdomar.

    Ditt inlägg är viktigt. Fortsätt kämpa. Du är viktig.

    SvaraRadera
  6. Pensionärsrabatt på buss skulle göra mycket tror jag! Många har inte heller råd att gå ut och fika t.ex. och då gäller det att visa att en termos och en bulle i parken är nog så trevligt. För att inte tala om vad glasögon, hörapparater(batterier) och tandläkare kostar! Borde ingå i högkostnadsskyddet tycker jag. Det tillhör väl också kroppen?! Var rädd om dig!

    SvaraRadera
  7. Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Måndagstankar i v. 30

Röksignaler

Fem en fredag v. 8: Teambuildning