Jaa, livet GÅR vidare,

vilket vi vill det eller inte ibland! 

Exakt en vecka efter vår resa till Dala Floda kom en av våra unga vänner till den slutsatsen att hen inte ville leva längre. Ett nattligt toalettbesök gjorde att hen blev påkommen. Men det var i allra sista minuten. Iltransport till akuten här, för vidare transport till Akademiska, fem mil bort. Vidare med ambulanshelikopter till Danderyds sjukhus, där specialister fanns, några dagar senare.

SÅ sorgligt att se denna unga människa ligga där i respirator, med näringsdropp, dialysapparat, kateter, ja jag vet inte allt, och helt orörlig! Detta oerhört vackra barn, med så mycket sorg inom sig! Nu har hen återflyttats till Uppsala, och de flesta apparaterna är borttagna. Ja hen får ju dropp förstås och kateter och sådant är kvar. 

Men vad hjälper det att hjälpmedlen har tagits bort, om hen inte vill själv? För det vet vi ju inte! Hen blir matad med flytande föda, kan inte gå eller sitta eller röra annat än armar/händer lite grann och utan all styrsel. Ögonen är öppna nu, man hen kan inte prata.

Fem veckor har gått. Ingen kan säga hur mycket hjärnan har skadats. Ingen kan säga om hen någonsin kommer att kunna röra sig igen. Kan hen förstå vad som hänt, så måste det kännas som ett stort misslyckande att inte ha lyckats med sin föresats att få dö! Jag känner en sådan oerhörd sorg och ett stort missmod, men hoppas ändå så innerligt att allt ska ordna sig till det bästa. Vad nu det är!


Kommentarer

  1. Oerhört tungt och sorgligt!

    SvaraRadera
  2. Lider med hen när jag läser dina ord, måtte hen få frid i själen!

    SvaraRadera
  3. Jag blir så berörd av det du skriver! Så frukansvärt, dels att finna en ung älskad människa som försökt ta sitt liv. Än mer tragiskt blir det förstås om hen får bestående skador, vilket jag tolkar som det blivit. Vet man att hjärnskador uppstod? Så tragiskt för alla, för den drabbade men för alla nära runt om.

    Tänk om man visste vad som blivit så fel när självmorden ökar bland de unga som de gjort under vår livstid. Då kanske man skulle kunna förhindra en del av dem i alla fall.

    SvaraRadera
  4. Ja, det är oerhört tragiskt. Och det är just i tonåren som de flesta självmorden begås! Vad har vi gjort för fel?

    SvaraRadera
  5. Å nej, så sorgligt...när livet är så fint...men man vet inte vad som rör sej i huvudet fast man försöker förstå. Sådana tankar är så främmande för mej så det går inte att fatta hur tänket fungerar på de som vill sluta sitt liv.
    Kram Inger

    SvaraRadera
  6. Så sorgligt. Det är svårt att sätta sig in i hur olycklig en ung människa kan känna sig. Livet är verkligen ingen dans på rosor. Kram

    SvaraRadera
  7. Det är så oerhört sorgligt. Men en del unga människor har varit med om mer än vi någonsin kan sätta oss in i. Måste i sammanhanget säga, att det är tur att det finns människor som min vän Kerstin. Hon är verkligen en vardagshjälte! Kram!

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Ensamhet...

Fem en fredag v. 4: Isbrytare

Måndagstankar i v. 30