Berättelsen om Selma

Det här är berättelsen om Selma, en katt som inte är lik någon annan. Selma och jag flyttade in på gården i Hemsta vid ungefär samma tidpunkt för ca 19 år sedan. Jag som en vidbränd kvinna i mina bästa år och hon som en söt liten kattunge, som snuttade sin matte (Sara) i örsnibben.

Selma blev så småningom väldigt förtjust i mig. Jag vet inte om det var för att jag inte tillät henne att komma in i mitt hem. Och det berodde enbart på att jag har många allergiker i släkten. För jag blev lika förtjust i denna vackra brun- och svartmönstrade, egensinniga kattfröken med sin vita nos och hals, som hon blev i mig.

Men skam den som ger sig! Under årens lopp försökte Selma på allehanda vis ta mitt hem i besittning. En gång när jag satt och läste i matrummet, kom hon helt nonchalant spatserande förbi på sin väg ut till köket. Hur hade detta gått till? Jo, hon hade helt enkelt hoppat upp på altantaket och bitit sönder mitt myggfönster. Hon hade gjort ett lagom stort hål för att kunna krypa in, och lagom stort för en hel myggsvärm att invadera sovrummet! Jag, min elaking, satte därefter hönsnät på utsidan av myggfönstret.

En annan gång låg hon mitt uppe på min höga byrå i sovrummet, när jag skulle gå till sängs. Hon hade föst undan de prydnadssaker som låg i mitten, och själv lagt sig där! Den gången hade hon helt enkelt puffat upp myggdörren ut till altan, travat två trappor upp, och lagt sig på byrån. Åtgärd: hasp och hake på myggdörren. Vi var alltså lika envisa båda två! Och en gång fick jag se att det stack upp något i mitt tvättställ i badrummet. Gissa vad/vem? 

På min altan fick hon alltid vara. Så fort jag började äta frukost där ute på våren så dök hon upp. I början försökte hon alltid kliva upp på bordet, men där var det jag som var mest envis. Det finns inget värre än när djur springer bland maten. Selma blev väldigt förnärmad när jag puttade ner henne från bordet, men accepterade det efter att ha blivit nedputtad ett antal gånger. Hon fick alltid ett litet fat med makrill eller skinka, eller något annat gott som jag åt till frukost. Hennes vattenskål stod där till de andra katternas "förtjusning", men det här var hennes domän, och de andra göre sig icke besvär! När Selma ätit lade hon sig i en stol och spann förnöjt.

Hon blev förnärmad när hon blev nedputtad från bordet!

Selma stod ofta utanför min ytterdörr och jamade uppfordrande. Och för ett par år sedan gav jag upp! Jag släppte in henne, och sedan dess har hon kommit, om inte varje dag så väldigt ofta. Eftersom jag har dålig hörsel så har jag inte alltid hört hennes jamande. Trots det har hon envist kommit tillbaka!

När jag öppnar dörren travar hon direkt in i köket där hennes matskål står invid vedspisen. När hon ätit, druckit och tvättat sig går hon upp en trappa och lägger sig i Emmas (mitt barnbarn) säng. Där ligger hon och spinner högt och ljudligt!

Efter alla år hade Selma blivit en gammal dam. Nu var vi tre gamla damer på gården, Kerstin (gammelmatte), Selma och jag. Även om Selma inte längre orkade hoppa upp på altantaket och trots att hon blev smalare och smalare, i motsats till de andra äldre damerna, så verkade hon inte ha mer krämpor än vad man har i vår ålder. Men vi märkte ändå att åldern började ta ut sin rätt. Hon var trött!

Årets Julafton tillbringade jag hos barn och barnbarn. När jag skulle gå ut till bilen kom Selma sakta gåendes mot mig. Hon jamade svagt och tittade först på mig och sedan på dörren. Jag förklarade att jag skulle åka in till stan, "men jag lägger en stolsdyna här om du vill vila en stund innan du går in till Kerstin. Och så ses vi i morgon!" Jag tror t.o.m. att jag sa God Jul! Tro mig eller ej, men det kändes svårt att åka iväg. Selma satt kvar vid min dörr när jag åkte.

På Juldagens morgon kom Kerstin in till mig med Selma i en filt. Hon hade lugnt och stilla somnat in i Kerstins knä för någon timme sedan. Älskade katt, som så envist ville bli min vän. Kom du för att säga farväl till mig på Julafton?

Nu vilar Selma lugnt i trädgården och jag vet att alla här på gården kommen att minnas denna egensinniga, vackra och underbara katt med både glädje och kärlek! Nu är vi bara två gamla damer på gården!

Det här är utsikten från min altan, sommartid. I nederkant av bilden ligger Selma begravd. Där sover hon gott! Älskade katt!

Det här blir faktiskt mitt 100:de blogginlägg, 

och med det önskar jag Er alla 

ett gott slut 

och en god början!