Måndagstankar i v. 26: Kosläpp

Måndagstankar:

Idag har det varit kosläpp, eller rättare sagt Co-släpp. Jag har nämligen varit in till stan, och i tankarna kan jag förstå hur kossorna känner det när de äntligen släpps fria. Min frihet blev inte så långvarig, men det kändes sååå skönt att smyga omkring i affärerna och uträtta ärenden som jag inte vill att någon annan ska göra. Jag tror faktiskt att jag skuttade till lite så där som korna gör när de släpps lösa! Men jag höll avståndet och jag hade handsprit i väskan, som jag använde lite nu och då.


Mitt viktigaste ärende inne i stan var att skicka blommor till en av mina allra bästa vänner, som bor i Örnsköldsvik. Hon fyller 75 år i morgon, och jag är exakt tre månader äldre än Maggan. Vi har känt varandra sedan slutet på 60-talet. Efter en kommunsammanslagning började vi arbeta på samma kontor, och blev placerade i samma rum. Jag tänkte då: "Åh gud, ska jag jobba ihop med den där tråkiga människan!" Men vi blev de bästa vänner, och hade så otroligt roligt ihop. Även efter det jag blev sörlänning igen, så har vi umgåtts. Efter många år berättade jag om mina tankar för Maggan, och hon började tokskratta. Hon hade nämligen tänkt precis likadant om mig! 

Idag bor Maggan på ett vård- och omsorgsboende. Hon fick alzheimers sjukdom för ett antal år sedan. Det är så sorgligt! Hon känner inte längre igen mig. Men jag känner igen henne! Hon, men också hennes familj, kommer alltid att finnas i mitt hjärta! Vissa människor gör det. Finns kvar inom en! De där alldeles speciella människorna!









Kommentarer

  1. Ja imorgon fyller Maggan 75 år. Det är så himla trist att hon drabbats av Alzheimers sjukdom. Vi skulle så gärna vilja prata o höra hennes glada skratt. Alla konstutställningar vi skulle kunna se. Ja, allt vi skulle kunna göra. Saknar henne så. Det gäller att ta vara på tiden med alla omkring oss, man vet aldrig när det är "sista gången" för oss eller för de nära och kära omkring oss. Kram ❤️

    SvaraRadera
  2. Det är så otroligt sorgligt Ingegerd. Men samtidigt är jag glad över alla glada skratt jag har fått dela med Maggan, och allt nattprat på altanen när Sture gick till sängs för att orka gå upp och ta hand om barnen. Maggan har betytt så oerhört mycket för mig! Jag är så glad att jag har fått vara (och är) hennes vän! Kram till dig! <3

    SvaraRadera
  3. Nej, så ledsamt, det är en hemsk sjukdom. Men man får tänka på de positiva minnen man har.
    Jag ska på begravning på fredag för en av mina allra bästa vänner, cancer, hemsk sjukdom det också.
    Styrkekram Inger

    SvaraRadera
  4. Visst är det tråkigt när ens vänner blir sjuka och/eller avlider. Det är ju egentligen livets gång, men dessa förb.....e sjukdomar gör det inte värdigt! Och begravningar är så tungt att gå på. Ska tänka på dig på fredag Inger! Kram!

    SvaraRadera
  5. Jaha ja, co släpp – de lät något de. Förstår de måste vara en redig positiv upplevelse att få komma ut efter att varit mer eller mindre isolerad. Själv jobbar jag hemmifrån, träffar bara enstaka människor men åker och handla och då är jag väldigt försiktig. Vad härlig med en kompis man haft så där länge o lite kul ni tänkte samma om varandra. Det är rätt kul de där att man vid första ögonblicket kan uppleva en människa på ett sätt och sedan när man lärt känna den så ändras hela bilden. Ibland till de goda ibland till de mer ”nä vi har nog inget gemensamt”. Alzheimers är en läskig sjukdom, min mamma har det sedan 9 år tillbaka o känner inte alls igen oss när vi hälsa på. Vi vet vem hon är och älskar henne lika mycket som alltid och de får räcka. Hon blir varjefall alltid glad när vi kommer även om hon inte vet vilka vi är. Nu har vi inte fått besöka henne sedan Coronan kom. Jättejobbigt. Samma med din väninna. Så trist men skönt du kan ha henne i ditt hjärta och där inners inne tror jag att de sjuka också har sparat sina familjer och vänner även om de inte minns oss.


    ((Ja vår Cadillac har cab. De e mysigt.))

    Kramiz

    SvaraRadera
  6. Tänk att det tror jag, att någonstans inom en finns det gamla kvar, hur sjuk man än blir, precis som alla glada minnen finns hos oss friska.
    Tänk att jag kände nästan att det var en cab! Härligt! Kram fru Nilsson!

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Måndagstankar i v. 30

Röksignaler

Fem en fredag v. 8: Teambuildning