Det första köpet
för egna pengar, pengar som jag fick för utfört arbete, minns jag mycket väl. Och då menar jag lön från mitt första "riktiga" jobb. Lönen efter skatt var 434 kronor och 15 öre. Den utbetalades till mig den 25/6 1963. Jag arbetade på kommunen, och då fick man gå ner till Drätselkontoret (om jag inte minns fel) och få sin lön i handen.
Jag och en väninna till mig liftade till Västerås. Där tog vi oss en shoppingrunda. Mina inköp bestod av två kjolar (inte direkt veckade, men med veck), en grå och en vit/beige-rutig samt ett beige jumperset, som på den tiden bestod av en kofta + en kortärmad jumper. Vad det kostade kommer jag tyvärr inte ihåg, men jag minns att jag trots inköpet hade pengar kvar. Och faktum är att jag har en bild på mig, iförd det beiga.
Något annat jag minns från den tiden var att man, som kvinna, inte fick ha långbyxor när man arbetade på kontor. Så man var väldigt prydlig, med dagens mått mätt. Man arbetade också på lördagarna, fast med kortare dag än vanligt. Man fick inte heller säga du till sina chefer. Sedan kom Du-reformen, och då blev det plötsligt tillåtet. Men från att ha tilltalat min chef: Arkitekt Björkman, så var det jättesvårt att plötsligt säga Du!
Så här såg modellen ut!
Visst minns jag också mitt första lönekuvert som innehöll en handskriven remsa med alla avdrag som gjorts och så beloppet som var lönen. Fick min första riktiga lön 1967. Jätteroligt med "bildbevis". Kollade även in dina skor. Jag lyckades aldrig gå på sådana klackar. Vilka roliga minnen du framkallat nu:-)
SvaraRaderaJaa, den där remsan hade jag glömt! Jag struplade omkring på höga klackar jämt och samt. När det sedan blev annat skomode så sa jag många gånger, att hur kunde vi vara så dumma så vi klämde in våra fötter i så´na skor? Det skulle man ju aldrig göra nu för tiden! Men vad hände!?? Plötslig är det skomodet tillbaka! Har vi inte lärt oss någonting!?
SvaraRaderaDu var en tuff brud med högklackat och cigg i handen! Har du slutat med båda idag?!
SvaraRaderaKram Inger
Ja verkligen! Ciggen var nog 35 år sedan, ja det kanske det var med klackarna också! Och det mår jag bra av! Har blivit lite klokare med åren i alla fall. Kram!
SvaraRadera