Bror Artur,
ja, så hette han, min pappa. Han hade namnsdag igår, och idag för 117 år sedan föddes han, i Whittorpet i Norbergs församling, som första barnet i en syskonskara på åtta.
När jag var tre år skildes mina föräldrar. Mamma gifte om sig, och pappa flyttade till annan ort. Eftersom jag var yngst av sex syskon, så blev mammas nya man min känslomässiga pappa under uppväxten. Jag träffade pappa när han kom och hälsade på min äldsta syster, men vi byggde aldrig upp någon egentlig relation.
Långt senare fick jag själv barn. Jag bodde då uppe i Örnsköldsvik. Då skrev pappa och undrade om han fick komma och hälsa på, och där startade vår relation. Så småningom flyttade jag ner till min hemort igen, och när pappa så småningom fick kärlkramp och en del andra åkommor ville han flytta hit för att ha nära till oss barn. Så jag ordnade en lägenhet till honom, och sedan blev det så att det var jag som "tog hand" om honom, och vår vänskap växte fram mer och mer.
Pappa var en man med massor av humor, och man hade aldrig tråkigt i hans sällskap. Han var riktigt busig, och man visste aldrig vad som komma skulle! Jag är oerhört glad att jag fick lära känna min pappa! Vi fick verkligen en bra relation, och det är väl få förunnat att ha två pappor som man älskar lika mycket. Och som på sätt och vis avlöste varandra. Min andra pappa dog nämligen när jag nyss fött min son.
I mångt och mycket påminde pappa Artur om Ragnar, farbrorn som inte ville vara stor! Jag minns honom med stor ömhet och glädje! 💖
Vilket fint inlägg! Så mycket värme och kärlek i det du skriver. Med facit i hand för din del så var det mycket viktigare att ha en fin och nära relation med din pappa som vuxen än som barn. För när du var liten "klickade" ni uppenbarligen inte. Så skönt med ett lyckligt slut:-)
SvaraRaderaSå fint att ni fann varandra till slut! Nästan som en saga.
SvaraRaderaKram Inger
Så härligt att duon pappa och du fick så fin kontakt efter många år. Kram
SvaraRaderaJag är otroligt glad att vi fick den kontakten, pappa och jag. Den har betytt mycket. Vad som också var fint är att min mamma och pappa började umgås på äldre dar. Mamma gick dit och såg till att allt var som det skulle, och det kändes också helt rätt! Så det kan bli! Kram på er!
SvaraRaderaen så fin historia. det betydde säkert mycket för din pappa också att få tillbaka dottern och därtill barnbarn. pappor är viktiga.
SvaraRaderaLika viktiga som mammorna tycker jag. Därför var jag också väldigt mån om att min
SvaraRaderason skulle träffa sin pappa under uppväxten. Och just att man som frånskild aldrig, aldrig någonsin säger något illa om den andra föräldern inför barnet! Barn måste få älska båda sina föräldrar. Sedan får var och en göra sig värdig sitt barns kärlek!