Selfie om hundar

 

Veckans selfie hos klimakteriehäxan handlar om hundar.

Egentligen är jag mycket mer kattmänniska än hundmänniska, men nog finns det ett antal hundar som gjort intryck i mitt liv alltid.

1. Mitt första hundminne: 

Tant Andersson, som bodde ovanför oss, hade en liten hund som hette Mitzi. Har kollat på nätet, och hon (hunden) påminner mest om en hundras som heter pomeranian (som jag aldrig hört talas om tidigare). Men ibland var tant Andersson hundvakt åt sin son Tages stora dobermann. Och den hunden lät hon mig, som kanske var 11-12 år, rasta på Kyrkåsen. Att hon vågade! 

2. Filmhund som stannat kvar:

Lassie är den filmhund man minns från barndomen, helt klart. Och precis som klimakterihäxan säger så har Båtsman också stannat kvar i minnet. 

3. Bokhund som stannat kvar:

Eftersom jag under 20 år bodde på en gård med världens mest djur- (och människo-)vänliga familj så var det hart när omöjligt att undvika en bok om hundar. Marley och jag: Livet och kärleken med världens värsta hund, av John Grogan, var en bok som jag enligt Nina absolut inte kunde missa. Rolig och tårdrypande var den! 

Nu senast kom Kerstin med en barn- och ungdomsbok av Monica Zak, som heter Alex Dogboy, men den har jag inte läst än. Kerstin har läst den med sin afganska "fadderson", och dom blev väldigt berörda båda två (som man ju ofta blir när det handlar om djur/barn).

4. Den hunden glömmer jag aldrig: 

Det är utan tvekan Trolla, som jag skrivit om förut. Hon var en produkt av okänd blandning mellan två spanska gatuhundar, och blev till när hennes mamma av misstag placerades bland hanhundarna när de kom från Spanien, och måsta sitta i karantän innan insläpp i Sverige. Tiken födde två valpar som var helt olika varandra! Den ena såg ut som en liten dobermann och så Trolla då, som såg ut som en rufsig, lite lockig schäferhund. Hon flyttade in på gården samtidigt som jag gjorde det, och vi blev väldigt goda vänner. Hon var den mest underbara hund jag har träffat! 💓

5. Berätta en egen liten hundhistoria!

Jag har ingen egen speciell hundhistoria att berätta. Men vad som verkligen berört mig är historien om gatuhunden Arthur, som slog följe med det svensak multisportlaget i Ecuador under VM 2014, efter att ha blivit bjuden på en köttbulle. Han hakade på hela vägen när laget sprang, cyklade och paddlade på hög höjd. Mikael Lindnord kämpade för att ta med sig hunden hem till Sverige, och fick pappren klara 20 minuter innan flyget lyfte. Arthur blev en kär medlem i familjen Lindnord i Örnsköldsvik. Han dog 2020.

Så här fint skrev Mikael Lindnord när Arthur hade lämnat dom. 

Historien om Arthur har gett upphov till flera dokumentärer och böcker, och i maj har filmen "Arthur, the king", med Mark Wahlberg som Mikael Lindnord, premiär i Sverige. Den vill jag verkligen se!

6. Om jag hade varit en hund hade jag varit en. . .

irländsk röd setter. 

 Först och främst p.g.a. den underbart röda pälsen. En färg som jag oftast hade i yngre da´r, men kanske inte på helt naturlig väg. Här följer en något modifierad beskrivning av rasen: Pälsen är i huvusak medellång och silkeslen. Den tovar sig lätt och behöver regelbunden genomborstning. Öronhår, såväl som näshår, är mest benägen att bilda tovor och många väljer därför att trimma dem till en mer hanterbar längd.

Rasen är känd för att vara barnslig upp i relativt hög ålder. Trots att den är kroppsligt färdigväxt i tidig ålder är det inte ovanligt att barnsligheten hänger kvar högt upp i åldern. Den är pigg och alert i nästan hela sitt liv och brukar inte klassas som äldre förrän den är omkring 100. 

Kroppen är något bredare än vad den är hög. Den bör vara lätt och elegant byggd och ge intryck av energi, styrka, snabbhet, livlighet, klokhet och mildhet. Uttrycket, som är mycket viktigt eftersom det speglar rasens karaktär, ska vara intensivt, intelligent och vänligt. Det bör aldrig vara hårt eller tomt, enfaldigt eller sött. Vem vill inte vara en så´n ras?! 

🐕🐕🐕🐕🐕🐕🐕

Ha en trevlig vecka!