Vem vet, inte du. . . .
Den första frågan hos elisamatilda.se i fredags löd: Vad kommer att spela mest roll när du blir 80?
Så här i efterhand kom jag att tänka på Lisa Ekdahls sång när jag läste frågan:
Vem vet, inte du
Vem vet, inte jag
Vi vet ingenting nu
Vi vet inget idag
För vem vet om man lever den dag man fyller 80, eller 70, eller 50 eller . . . . Neej, det enda vi egentligen vet med visshet här i livet är att vi föds och att vi dör, men inte när. Inte ens om man, som jag, bara har elva månader kvar tills jag fyller 80 vet om jag kommer att få uppleva den dagen.
Alla som känner mig vet att jag är väldigt släktkär. I vår familj har vi alltid umgåtts oberoende av ålder eftersom det är stora skillnader inom de olika släktleden. Det skiljer t.ex. mycket mer mellan min äldsta syster och mig (15 år) än mellan mig och hennes döttrar, där den äldsta bara är fem år yngre än mig.
Så här dags, för två år sedan, var jag på 100-årskalas! Ja, egentligen var det ett 50+50-årskalas. Det var Åsas, min systerdotter, tvillingar som fyllde år. Åsa fick tyvärr inte uppleva den dagen, då hon gått bort två år tidigare. Hon dog på Internationella Kvinnodagen 2020, och det passade Åsa perfekt. Hon var en av de starkaste kvinnor jag mött här i livet. Och så full av humor! En kämpe! Hon blev 66 år.
Ju yngre människan är som lämnar oss, desto mer orättvist kan det tyckas. Samtidigt som saknaden är precis lika stor oberoende av åldern på den som går bort. Under den senaste tioårsperioden har det dock krupit sig inpå en på ett annat sätt. Jag bläddrar snabbt förbi dödsannonserna om jag läser lokalblaskan! Det blir fler och fler som jag känner där!
Tre av mina systerdöttrar, Vanja, Lena och Åsa, föddes inom en tidsperiod av fyra år. Nu har alla fyra gått bort inom en ungefär lika lång/kort tidsperiod. Även deras svägerska avled under samma tid. Min syster, som fyller 94 år i maj, har bara sin son kvar. Ibland kan jag förstå hennes bitterhet.
En något suddig bild på mina tre systerdöttrar.
Min yngsta faster, Ansa, dog 2019 och hann precis fylla 101 år. Och min äldste bror, Yngve, som jag aldrig lärde känna riktigt, (han var ju 19 år äldre än mig) gick bort en vecka efter sin 90-årsdag. Mina kusiner Margita, Hasse, Carina och Ingemar finns inte längre.
Och bland vännerna som lämnat livet är det Carita med sitt pärlande skratt, som blev allt hesare (lungcancer) med åren, Maj-Lis med sina djupa smilgropar, Inger med sin gula Desoto i garaget,
Monica som föddes en dag före mig, Bosse, min allra första pojkvän, som förblev en god vän genom livet, Folke min f.d. arbetskamrat och gode vän, David, som nu får måla sina bilder ovan där, Margareta med sina glittrande ögon och sitt underbara leende och nu senast min ungdoms vän och förtrogna, Ulla. Tänk så många och låååånga brev som hittade vägen t.o.r. mellan vår hemstad och Uppsala, när Ulla pluggade där till sjuksköterska! Ulla fick alzheimer för några år sedan och gick bort nu i mars. Då hade vår vänskap varat i 66 år.
Detta lilla meddelande fick jag från Ulla vid något tillfälle och
det har funnits med mig sedan dess. 💗
Blev ni nedtyngda nu, eller orkade ni inte läsa så här långt?! Då ska man tänka på en sak, att med/av var och en av dessa människor har jag underbara minnen, som ingen kan ta ifrån mig. Minnen som gett mitt liv ett innehåll! Och det gäller att tänka lite mer på att ta vara på varandra. Att inte skjuta upp mötet eller samtalet, för plötligt kan det vara för sent!
🌺🌺🌺🌺🌺🌺🌺
Visst orkade jag läsa till slutet. Och visst är det delvis väldigt deppig läsning. Du verkar ha en jättestor familj där många har blivit riktigt gamla (och du är på god väg), medan andra dog alldeles för tidigt.
SvaraRaderaHar aldrig förstått personer som läser dödsannonser i tidningar. Det verkar vara en hobby för några som är 55 plus. Har aldrig förstått det. Med detta sagt är det några i mitt hus som dött nyligen och en massa som är på samma väg. Visst är det deprimerande.
Vad gäller min familj så är det bara jag kvar. Men å andra sidan har jag aldrig varit en "familjmänniska", då precis som i ditt fall åldersskillnaden till "närmast sörjande" var 19 år.
Så nej, jag ska inte tänka på nästa födelsedag för min del;-)
Egentligen är det ju inte så deppig läsning, för det är ju livet på något vis.
RaderaVi var sju syskon, som i sin tur fick 10 barn, fördelade på fyra av oss. Och dom tio, i sin tur, har lyckats skrapa ihop 19 stycken barn, som än så länge bara fått 10. Men 19-gruppen är ju unga än, så. . . . . . Dessutom hade jag 44 kusiner när det begav sig, men av dom är det inte så många kvar. Så du förstår att med alla ingifta, så kunde vi nästan fylla en hel arena! 😅
Och hela tjocka släkten, men också alla vänner, har ju renderat i massor av härliga och dråpliga minnen. Jag har dessutom fotat mycket och satt in i album, vilket jag fått uppskattning för från mina barnbarn, som ju är tonåringar. Dom tycker det är jättekul att titta i mina album!
Var rädd om dig!