Guldkorn i tillvaron

Det finns många sätt att svika sina barn. Ett skrev jag om i mina brev till Brita Katrina, att lämna bort dem, att överge dem. För hennes del var det, trots smärtan, den enda väg hon kunde se. Sedan finns det andra sätt att svika, där ens egen vilja är det största hindret. Åsa Jinder, riksspelman, har skrivit en diktbok som heter "Bli min mamma igen". Den boken har gripit mig djupt! Denna oerhörda lättnad efter att jag skrämd men öppenhjärtligt talat om mamma med någon, talat om hemligheten sedan min förtrogna berättat sin. Så många hemliga  mammor och pappor det finns som super bort sina barn.

Efter fredagens tandläkarbesök hade jag en rent ut sagt förskräcklig helg! Tandvärk!! Finns det något värre? Trodde först att det var just när bedövningen gick ur som det värkte, men så var inte fallet! Många alvedon blev det, och lite sömn. I måndags morse slängde jag mig på telefonen och fick komma på en akuttid till tandläkaren. Tanden borrades upp på nytt, och ytterligare rensning vidtog. Tandinfektion konstaterades och penicillin skrevs ut. I natt sov jag som en stock, efter intag av alvedon OCH ipren, enligt rekommendation. Idag känns det riktigt bra, så nu ska jag hämta Emma på skolan, och le mitt mest intagande leende mot mitt barnbarn.

I en av de bloggar jag följer fanns ett inlägg om Charlotta von Zweigbergk och hennes böcker. Namnet kändes bekant så jag var tvungen att leta i min bokhylla. Och mycket riktigt, där fanns en bok skriven av henne. Boken heter "Solosång - överlevnadshandbok för singlar". Faktum är att jag fick boken i födelsedagspresent 2003, men har aldrig läst den. Har väl inte haft några problem med överlevnaden. 😇 Hur som helst så har jag börjat läsa den nu och vill börja min berättelse om kärleken med följande citat ur boken: "Gråt inte över din stora kärlek som inte blev...… Lägg ingen skuld på dig själv över att ditt förhållande inte fungerade. Se det som att det faktiskt var han som missade sitt livs chans."

sportlovet alltså! Vad fort det gick! Varje morgon (i 10-taget, vilket är morgon för mig) har jag åkt in till mina barnbarn i stan för att tillbringa dagen med dem. Det är en förmån som jag har nu på äldre da´r, att få vara nära Emil och Emma. Mathias, deras pappa, jobbar oftast hemifrån. Det innebär  just att han jobbar, sitter i telefonmöten och så. Därför kan han inte ägna sig åt barnen under arbetstid. Ssu-Pi, barnens mamma, arbetar på en bokföringsbyrå och den här årstiden är det väldigt svårt för henne att ta ledigt. Vilken tur för mig! Då får jag vara med barnen!

Ja det kan man verkligen fråga sig! Själv skrev jag mitt första inlägg i november förra året. Jag blev inspirerad av en vän efter att ha läst hennes blogg, som förresten berörde mig mycket. Och jag insåg också att det här var ett sätt att få utlopp för min skrivklåda. Men faktum är att jag har inte sagt till en enda människa, förutom till Ingegerd då, att jag bloggar. Varför vet jag inte. Men

Brita Katrina,      nu när jag hittat en del av dina hemligheter var jag ju tvungen att luska vidare! Men först kommer frågorna: Hur kom det sig att du gjorde så här? Varför stannade du inte i Bollnäs med dina barn? Kändes det som du vandrade i din mammas fotspår, med tre oäkta barn? Trodde du verkligen att du skulle kunna skaffa dig och barnen ett liv där i storstaden? Ja, frågorna är många och kommer aldrig att få några svar, men på en del av frågorna har jag skaffat mig egna svar. Och de svaren kommer alltid att stå oemotsagda. Jag tror så här...……

Brita Katrina,      Du flyttade till din mormor och morfar när du var i 13-årsåldern. Sex av deras nio barn bodde fortfarande hemma, men det fanns plats för dig ändå. Du var det första av Matildas barn som kom, men vad jag kan förstå, inte det sista. Vad fick dig att bestämma dig för att ta det steget? Berodde det på att Matilda bestämt sig för att dra iväg till en ort, som låg betydligt längre bort från den trygghet som dina morföräldrar gav? Eller ville hon inte ha dig med? Jag har hört sägas att Matilda inte var

I lördags var jag på musical i Västerås, Djungelboken. Det var min julklapp till barnbarnen, och i år fick även deras mamma och pappa följa med. Numera köper jag upplevelsepresenter till dem, vilket blir mycket mer uppskattat än ytterligare ett paket bland alla paketen. Det blev en lyckad kväll. I mitt senaste inlägg här på bloggen skrev jag om boken Factfulness som jag precis läst ut. Och lustigt nog så var Hans Roslings sonhustru Anna, medförfattare till boken, med i Skavlans program på TV i fredags. Mycket intressant! Jag avslutade inlägget med att min sons farfar blev bortlämnad när han var liten, och att han först i 40-årsåldern fick veta vem som var hans mor. Vem fadern var fick han aldrig veta. Och när mor och son väl fick kontakt så pratade man inte så mycket om vad som hänt. Det var på något sätt tabubelagt. Då finns också alla frågetecken kvar. När gammelfarmor gick bort hade Ragnar fortfarande inte fått klarhet i vad som hänt, och ingen av hans barn, i sin tur, hade vela...

I höstas läste jag Hans Roslings bok "Hur jag lärde mig förstå världen". Det är berättelsen om hans eget liv och om hur en ung man från enkla omständigheter kunde använda vetenskapen för att ta sig ut i världen och förklara den på nytt. Om möten med människor som öppnade hans ögon och hjälpte honom att förstå hur världen fungerar. Att läsa boken gjorde mig nyfiken, och även de föreläsningar jag sett på TV med den mannen. Föreläsningar som var helt exceptionella och inte likt något annat!

Det orange kuvertet har kommit. Och jag har fått mer pengar att röra mig med. Hela 229:-/månad. Jag vet inte vad  jag ska hitta på för utsvävningar nu? Det gäller ju att sätta Guldkant på tillvaron! Kanske